Förhoppningsvis är det inte vetskapen att jag hann dricka världens tusen godaste ölsorter som får mig att känna sinnesro på dödsbädden. Trots det skulle jag rekommendera vem som helst med minsta intresse för populärkultur att göra en lista som inkluderar punkten Uppleva Raubtier.

Deras blotta existens gör mig glad. Tänk att sångaren och gitarristen Pär Hulkoff, basisten Jonas Kjellgren och trummisen Mattias Lind inte tvekar att spela industrimetall på Haparanda-dialekt. Tänk att de dessutom, utan minsta tanke på vad som anses smakfullt eller creddigt, blandar in schlagerrefränger, eurotechnokeyboards, symfoniska partier och en gnutta finskt dansbandsvemod. Om Norrlands Guld vill återuppliva sin gamla reklamslogan ”Om du vill vara dig själv för en stund” vore Raubtier det perfekta bandet att jobba med.

Som liveband går trion in för att låta lika hårt som låttitlar som Det finns bara krig, Götterdämmerung och Achtung panzer kräver. Frontmannen, klädd i grönt armékamouflage, matar fram flismaskinstuggande thrashriff och ryter om krig, död, sprit och kärlek – tack och lov är anslaget Röde orm-mustigt snarare än Sabaton-allvarligt. Och den bombastiskt marscherande Sveriges elit, ett av konsertens starkaste nummer, rymmer en hälsosam dos självironi under ytan.

Roligast är det när bandet drar ner på manglet och släpper fram schlagern, det norrländska vemodet och de där hiskeliga keyboardljuden. Ibland låter den förinspelade elektroniken bara låter tunt och gräsligt, men ibland bygger den också upp ett oemotståndligt pumpande maskinmetallgroove. Refrängerna får en rejäl skjuts av den stora och hängivna publiken (som är påfallande testosteronstinn även med hårrocksmått mätt). Framför allt verkar folk ha övat på att sätta HU-HAH!-ropet i Besten i mig med militärisk precision.