Kultur

En familjeaffär

Josefin Olevik

Den befriade familjen. Weyler.

Varför vill du sätta ett barn till den här världen? Klarar du att ta hand om det? Får det växa upp i en kärleksfull familj – förresten, vad är en kärleksfull familj?
Josefin Olevik är journalist och debuterade som författare 2009 med "Campingland - en berättelse om flintastek, flukthål och förtältsromantik".Bild: Sofia Runarsdotter
De frågorna ställs nästan aldrig till en heterosexuell person i en parrelation som blivit gravid genom sex. Att bli med barn som jag har blivit är att stiga in i en värld av vård och råd där väldigt mycket handlar om vad man inte får äta, och väldigt lite om de grundläggande filosofiska frågorna.
Det är lätt på det sättet. Det var det motsatta, att inte vara gravid, som ifrågasattes.
Att som ensamstående eller i en parrelation få barn genom assisterad befruktning däremot, innebär att behöva vända och vrida på allt det där hundra gånger. Delvis beror det på att staten faktiskt anser sig ha ett större ansvar för de barn de hjälper till att skapa, och därför ställer just de frågorna. Det finns förmodligen få som har tänkt igenom sina föräldraskap så mycket som de som tar hjälp av staten eller danska spermabanker.
Josefin Olevik är en av dem – för några år sedan ingick hon i det hon kallar ett äktenskap med staten, efter att ha tagit nattåget tur och retur till Köpenhamn och sedan bildat en egen familj på en mamma och ett barn, med rätt till den föräldrapenning, det barnbidrag och underhållsbidrag som gör detta möjligt. I ”Den befriade familjen”, som ges ut några veckor innan kvinnor får rätt till assisterad befruktning i Sverige, bjuder hon läsaren rätt in i de där funderingarna, i lyckan, tvivlet och rädslorna.
Resultatet är något av det mest intressanta jag har läst om föräldraskap. I den vindlande men pedagogiska texten tar Olevik hjälp av forskare, präster och politiker, män med pappalängtan, barn som blivit till genom inseminering, och fiktiva gestalter som Mary Shelleys monster och Sara Videbeck i "Det går an". Allt för att förstå den förändring vi befinner oss mitt uppe i; där teknologin och politiken förändrar villkoren för reproduktion och familjebildande.
Drar man, som Olevik gör i boken, frågorna om artificiell befruktning till sin spets, blir det intressant och svårt på olika håll. Till exempel: Statens svar är nej, det görs som sagt utredningar först. Eller: Hur påverkar det en person att ha blivit till på detta sätt? Här intervjuas bland andra en tonårstjej i Malmö, som googlar sin donator ibland men inte har velat träffa honom, än. Hittills finns inte mycket forskning om barns relation till sina donatorer, men av de cirka två tusen som fötts med donerade könsceller i Sverige sedan 80-talet har bara en handfull sökt upp upphovsmännen, enligt Socialstyrelsen.
En annan fråga är hur mycket vi har rätt att mixtra med det som är naturligt. ”Det är ett argument som biter känslomässigt på mig, landar nära solar plexus och som det är svårt att försvara sig mot”, skriver Olevik. Men naturlighetsargument är ju framför allt känslomässiga snuttefiltar som går att använda mot vetenskapliga framsteg, medicinska ingrepp och förändring överlag. Och barnalstrande med donerade könsceller har förekommit länge, men reglerades inte i svensk lag förrän på 80-talet.
Är det trots allt inte bäst för ett barn att växa upp i en kärnfamilj med båda sina biologiska föräldrar? Här närmar vi oss det allra mest intressanta i boken: vad en familj är, har varit och kan bli. En brännhet politisk fråga i en samtid där starka populistiska krafter vill ta familjen och reproduktionen som gisslan.
I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att familjer i verkligheten aldrig har sett ut som i teorin. Både historien och samtiden vimlar av konstellationer och människor som uppfostrat barn som de inte är biologiska föräldrar till. Och idag, när bara tjugo procent av svenska hushåll består av två sammanboende vuxna med barn: Är det ens lönt att klamra sig fast vid kärnfamiljen som ideal?
Vad historien också är breddfull av är människor som låsts fast i patriarkala familjekonstellationer som har gjort dem olyckliga. Olevik pekar på den statsindividualism som har befriat framför allt kvinnorna, som gjort det möjligt för oss att både arbeta och ha familj, att förverkliga oss själva och att lämna dåliga relationer. Så mycket mer vi har haft att vinna på den här utvecklingen än männen. Frågan är ju bara vad det blir av dem?
På ett ställe i boken får vi träffa en inofficiell spermadonator som stämmer träff med kvinnor vid offentliga toaletter för att lämna över små burkar, utan betalning och åtaganden. Han lämnar sina biologiska spår och gör en god gärning. Det får honom att känna sig behövd.
Med den amerikanska sociologen Manuel Castells ser Olevik i den hemliga donatorn och hans gelikar mannens vilsenhet vid patriarkatets fall. Hans betydelse har krympt. Det är ju kvinnan som med statens hjälp har frigjort sig från något, vunnit något. Han måste anpassa sig.
Och inte alla, men många gör det, skriver Olevik. Tar ansvar för hemarbete och barnuppfostran. Erbjuder andra könsroller än de traditionella för sina barn. På så sätt kommer boktiteln inte bara att beteckna en förhoppning för den ensamstående mamman och hennes barn, utan för många fler familjer.
Gå till toppen