Måleri hör till en västerländsk kanon, som också omfattar romanen, sonetten och sonaten. Upphöjda genrer, som naturligtvis regelbundet angripits. Från sprängda sonetter till dödförklarat måleri.

Ändå verkar måleriet vara aktuellare än på länge. Varför? En retrotrend? En hajp i en kapitaliserad tid? Det finns ju få konstobjekt med större ekonomisk potential.

Vad handlade det om då Glyptoteket tog bort ramarna från några kända nummer ur samlingen på den nyss avslutade utställningen ”Maleri”? Ännu en mystifiering och märkvärdisering? Den som trodde så blev snabbt övertygad om motsatsen av Théodore Rousseaus väldiga oväder från 1834. Färger i tidslager, spår efter penselskaft, palettkniv, trasa. Den avklädda målningen vibrerade av tid.

Inte bara en bild, måleri tänker på sig själv.

Gäller det också idag? Jag ställer frågan till de fem fjärdeårselever från KHM, som Molekyl har bjudit in. Ingen är figurativ på det fotografiska vis som för några år sedan var framträdande. Nu är målningarna upplösta som sommarmoln för vinden. Spontant noterar jag, hur lätt det komplicerade sambandet mellan färg och teckning glöms bort med tilltagande abstraktion; att ytan inte förvandlas till hisnande rum.

Men de starka sinnliga förnimmelserna är där. Och det var inte bara Rousseau som förenade måleri med väder. Liknelserna med meteorologiska fenomen infinner sig lätt också på Molekyl. Se hur färger förvandlas till flyende moln eller hur blått kläms samman till en forsande urladdning.

Det handlar om långsamhet mer än energiurladdningar. Måleri har en inneboende tröghet. På Molekyl redovisas i första hand fem processer. Skeenden. Ytor som spräcks upp bara för att upptäcka vad som då händer. Målarduken tittar fram och skrapar mot min blick. Mödosamt fogar sig bitarna i målningarna samman. Mer som förslag än påståenden.