Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hon dödade sin huvudperson – fem gånger

Jenny Erpenbeck skrattar när hon pratar om döden. Men när flyktingsituationen i Europa kommer på tal slocknar leendet. Sydsvenskan har träffat den hyllade, Skåneaktuella författaren i hennes hem i Berlin.

Att vid ett tillfälle låta sin huvudperson dö var inte nog. Så Jenny Erpenbeck, Sverigeaktuell med romanen ”Natt för gott”, bestämde sig för att ha ihjäl henne fem gånger. Ändå lyckades den tyska författaren inte bli klok på den gräns som är den mest avgörande i en människas liv.
Den om vars ena sida man lever. Och på den andra plötsligt är död.
Romanen, som genom huvudpersonens olika livsöden också är en resa genom Europas 1900-tal, har hyllats i både tysk och utländsk press och kallades här i denna tidning för ”en litterär händelse”.
Fattigdom, krig, förföljelse, förintelse, politisk fanatism, berömmelse och död. Europa i ett nötskal. Men också Jenny Erpenbecks släkthistoria. Flera av delarna i berättelsen är hämtade ur framför allt hennes farmor, författaren och kulturpersonligheten Hedda Zinners, liv. Men upprinnelsen till boken var hennes egen mammas död 2008.
– Jag hade varit upptagen av det i två års tid och hade känslan av att en död inte var nog. Jag ville se på den ur flera olika synvinklar. Men hur det faktiskt händer och hur det fungerar, det kan jag fortfarande inte förstå, säger Jenny Erpenbeck hemma vid sitt köksbord i Prenzlauer Berg i nordöstra Berlin.
En för varje dag starkare mars-sol skiner in genom fönstren. Jenny Erpenbeck skrattar mycket för att vara någon som har varit så upptagen av döden. Men så är det också snart fyra år sedan ”Natt för gott” kom ut på tyska.
Ett sorgearbete som avslutats. En börda som lyfts. Förvisso. Men:
– Allvarligt talat, säger hon och skrattar, jag är alltid upptagen av döden. Det är inte bara den här boken. På nåt sätt ser jag fram emot den. Jag tror inte det är så farligt som vi tänker oss att det är.
Att utforska den sista gränsen i en människas liv handlar för Erpenbeck inte bara om att syna själva tillfället då livet för någon tar slut, utan också om hur det fortsätter för dem som blir kvar. Familj, släktingar, vänner. Men även ting, en handskriven lapp eller klocka. Saker som plötsligt inte längre är begripliga, resonerar hon, eftersom sammanhanget som de existerar i utgjordes av en person som inte längre är där.
– Som ett universum utan sol, säger hon, och påpekar själv att hon har svårt att göra sig av med saker som har en sådan känslomässig koppling.
– Jag behåller allting. Jag måste jobba hårt för att inte göra mig själv till en komplett röra.
Ett återkommande tema i boken är också de berättelser som aldrig blir berättade när någon går bort, outtalade sanningar som försvinner ner i graven. Även det ett på många sätt europeiskt syndrom, inte bara på en politisk nivå, utan också på en privat, som när mormodern i boken aldrig berättar om hur dotterns judiska far slaktades i sitt eget hem.
– Jag intresserar mig mycket för folk vars koppling till sitt ursprung blivit avklippt. Om du inte gillar din familj kan du kapa kontakten, men ha kvar dig själv. Om du däremot inte vet sanningen om din egen bakgrund, då kommer ditt verkliga liv alltid att befinna sig någon annan stans.
Jenny Erpenbeck var under sin uppväxt omgiven av kultur och litteratur. I DDR tillhörde hennes familj den intellektuella eliten och hon började tidigt intressera sig för teater och opera.
Sedan den skönlitterära debuten ”Historien om det gamla barnet” 1999 har listan över tunga litterära utmärkelser och priset bara blivit längre, med jurymotiveringar som ofta betonar sådant som språklig skönhet och andra konstnärliga kvaliteter.
Men efter hennes senaste roman, ”Gehen, ging, gegangen”, har den nu 49 år fyllda författaren också tagit plats i mer politiska sammanhang. Boken handlar om en grupp flyktingar som under en tid i Berlin, fram till våren 2014, öppet protesterade mot sin situation som asylsökande i Europa. I romanens centrum står en pensionerad professor som börjar engagera sig i de skyddssökande människornas öde. Boken släpptes i Tyskland förra sommaren, och när det som brukar kallas för flyktingkrisen blev ett faktum klev Jenny Erpenbeck fram också som en socialt engagerad författare.
– Gruppen av flyktingar som jag skrev om var den första som gick ut offentligt och sa att lagarna inte var anpassade åt situationen. De hade rätt då, för tre år sedan, och de har fortfarande rätt.
Jenny Erpenbeck tror att de många människor som nu flyr till Europa kommer att påverka skönlitteraturen och de berättelser som skrivs i framtiden på samma sätt som Förintelsen gjorde.
– Om 20 år kommer människor att läsa om detta och bli chockade. Samtidigt är jag förvånad över att det inte är fler som skriver om det redan nu. Ibland undrar jag vad folk väntar på.
I ett allt mer splittrat Europa anser Jenny Erpenbeck att hon har ett ansvar att som offentlig intellektuell göra sin röst hörd.
– I tider som dessa är det viktigt att hålla samman, och offentligt säga vad man tycker. Så att man kan vara en röst som gör att andra som tvekar om att ta ställning har något att stötta sig mot.
I köket knotar städhjälpen. Vi har flyttat över till makens arbetsrum med stora monumentala konstverk på väggarna. Det lilla torget utanför korsas av unga föräldrar med barnvagnar. När Östtyskland gick under var det här en stadsdel i förfall. Nu är Prenzlauer Berg Berlins motsvarighet till Stockholms Södermalm.
Samtidigt som Erpenbeck gärna gärna pratar om västeuropeiskt ansvar har hon i framför allt recensioner av ”Gehen, ging, gegangen” beskyllts för att anta en nykolonial hållning. En kritik som hon slår ifrån sig.
– Det är inte en etnobok om afrikaner, utan snarare en etnobok om tyskar, säger hon.
Och hon tycks uppriktigt orolig. Bara i år har det skett över hundra rasistiskt motiverade angrepp mot flyktingboenden i landet. Och Tysklands motsvarighet till Sverigedemokraterna, Alternative für Deutschland, AfD, förväntas nå stora framgångar i de val som hålls i tre tyska förbundsländer i morgon (13/3).
– Ur sådan hållning som AfD och liknande partier företräder kommer det aldrig att komma fred. Folk vars enda utsikt är att dö vid Europas gränser kommer att börja slåss, som alla människor som måste kämpa för sitt liv.
Hon drar en parallell till Östtyskland, precis innan murens fall.
– Inga kunde förvänta sig att DDR skulle försvinna så snabbt. Det var en chock för alla. En dag föll muren. En månad senare var landet borta. Allt som vi kände till, både det onda och det goda var borta. På något sätt påminner mig dessa tider om hur det var då. Allt kan komma att förändras väldigt snabbt.
Trots det tidigare samtalet om döden är det först när Jenny Erpenbeck får prata om det politiska läget som hon låter verkligt pessimistisk.
– Vi har haft en så lång tid av fred, och resultatet blir bara att vi låter andra dö. Detta är så ledsamt. Jag är inte övertygad om att det kommer att sluta väl, säger hon.

Kommer till Malmö

Namn: Jenny Erpenbeck.
Ålder: 49.
Bor: Berlin.
Familj: Man och en son.
Aktuell med: ”Natt för gott”, som precis har kommit ut på svenska. Gästar Internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek på torsdag den 17 mars, i samtal med Ida Linde. .
Bakgrund: Född i Östberlin. Dotter till filosofen och författaren John Erpenbeck och översättaren Doris Kilias. Studerade teater och jobbade som regissör på Operan i Graz innan hon debuterade 1999. Har sedan dess gett ut romaner, pjäser, noveller och krönikesamlingar. Den senaste romanen ”Gehen, ging, gegangen” (2015) nominerades till tyska Deutscher Buchpreis. Fem av hennes böcker har översatts till svenska.
Gå till toppen