Folkomröstningar är populära i Europa. I juni ska de engelska väljarna bestämma om Storbritannien stannar i EU. Ungerns regering har utlyst en folkomröstning som ska avgöra om landet ska ta emot det antal flyktingar som EU bestämt. Premiärminister Viktor Orbán har redan uttalat att Ungern bör vägra. "Sanningen är att alla terrorister är invandrare", har han sagt. Folkomröstningen lär utfalla som han vill.

Den kanske mest besynnerliga folkomröstningen äger rum i Nederländerna i april och är resultatet av en framgångsrik namninsamling. Frågan till medborgarna är om Nederländerna ska underteckna ett samarbetsavtal mellan EU och Ukraina. Alla andra EU-länder har redan godkänt det, men utan ett ja även från Nederländerna kan det inte träda i kraft.

Man skulle kunna tro att det finstilta om skatter och tullar i ett handelsavtal med Ukraina ter sig tämligen ogenomträngligt för merparten av väljarna. Man kan också undra om de bryr sig tillräckligt för att rösta. Men folkomröstningar passar som hand i handske i länder där populismen just nu frodas, från Trumps USA till Orbáns Ungern.

Folkomröstningar är en del av det som brukar kallas direktdemokrati. Folkets vilja uttrycks i omröstningar utan mellanhänder, inte genom valda ombud.

När premiärminister Winston Churchill 1945 föreslog att britterna i en folkomröstning skulle besluta om krigsårens koalitionsregering skulle fortsätta styra, protesterade Labourledaren Clement Attlee. Folkomröstningar är obrittiska, sade han, "ett redskap för diktatorer och demagoger".

Attlee hade rätt. Trots att folkomröstningar ibland används i representativa demokratier, till exempel 1975 då britterna röstade för att stanna i EU-föregångaren EEC, så är det diktatorerna som verkligen gillar dem. När Hitler 1938 invaderat Österrike fick invånarna svara på frågan om de ville att Österrike skulle införlivas i Tyskland. Det var ett val där nejsvaren saknade all verklig betydelse. Despoter gillar folkets stöd eftersom de inte bara ser sig som folkets representanter; de anser att de är Folket.

Dagens många folkomröstningar speglar misstron mot politiska företrädare. I västliga demokratier förväntas politiskt valda män och kvinnor sätta sig in i och fatta beslut i de frågor som de flesta medborgare varken har tid eller kunskap nog att själva hantera.Handelsavtal är ett typiskt exempel på en fråga som väljarna inte brukar behöva ta direkt ställning till.

Folkomröstningar är sällan ett bra mått på människors förmåga att resonera rationellt eller ett uttryck för deras kunskaper. Folkomröstningar spelar på känslor, något som demagoger lätt kan påverka. Därför gillar demagoger folkomröstningar.

Hittills har debatten om Brexit, Storbritanniens eventuella EU-utträde, nästan uteslutande varit känslomässig. Den har handlat om landets historiska stormaktsställning, om fasorna med utländskt tyranni och, samtidigt, om rädslan för hur det blir om den nuvarande ordningen rubbas.

Få britter har en aning om hur EU-kommissionen arbetar eller vilken roll Europeiska rådet spelar, men många kan identifiera sig med känslan av hur Storbritannien stod ensamt mot Hitler och kan föreställa sig vad det innebär att "invaderas av migranter".

I folkomröstningar bestämmer människor ofta hur de ska rösta av skäl som saknar betydelse för den fråga de ska ta ställning till. En del britter kan vilja lämna EU för att de inte gillar premiärminister David Cameron som argumenterar för att landet ska stanna kvar. Väljarna i Nederländerna och Frankrike röstade 2005 emot förslaget till EU-konstitution, men troligen hade ytterst få läst det; det är faktiskt ett oläsligt dokument. Nejrösterna bottnade i missnöje med den politiska elit som väljarna förknippade med "Bryssel". I viss utsträckning var det både begripligt och rimligt.

EU-förhandlingar är komplexa och ogenomträngliga och EU:s institutioner verkar avlägsna för de flesta. Det är inte underligt att många upplever att de tappar greppet om det egna landets politik. De nationella regeringarna ter sig allt mindre handlingskraftiga och EU är ingen demokrati.

Önskan om folkomröstningar är inte bara ett tecken på intern splittring i medlemsländerna. Den är också ett uttryck för den globala populismens uppmaning att "återerövra vårt eget land", ett något vilseledande lockrop (britterna kan få mindre makt över sitt lands öde än de har idag, om de väljer att lämna EU). Men bristen på tillit måste man ta på allvar. Även om folkomröstningar kan vara oseriösa, så är konsekvenserna av dem desto mer ödesdigra.

Det som pågår i Ukraina är viktigt. Ett brittiskt EU-utträde kan få förödande konsekvenser både för Storbritannien och resten av Europa. Ungern har visat att landets beslut att vägra samarbeta för att lösa flyktingkrisen, kan få andra länder att gå samma väg.

Det grundläggande problemet är att många människor känner att ingen talar för dem. Gammal partipolitik som sköts av etablerade eliter inom traditionella maktnätverk får många människor att känna att de varken deltar i eller är en del av demokratin. En handfull miljardärers extremt stora inflytande i USA och bristen på transparens i EU-politiken försvårar problemen.

Direktdemokrati återupprättar inte folkets förtroende för dess politiska representanter. Men om inte en stor del av den förlorade tilltron kan vinnas tillbaka, så glider makten över till ledare som säger sig tala för Folket. Det har aldrig fört något gott med sig.

Ian Buruma

Översättning Karen Söderberg

Copyright Project Syndicate