Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Poetens väg till pärleporten

Paul Tenngart

Livsvittnet Majken Johansson. Ellerströms.

Våren 1988 värvades jag till Expressens kulturredaktion. Det skadade inte att jag hade läst i Lund. Tidningens dåvarande chefredaktör, den legendariske Bo Strömstedt, hade ett romantiskt förhållande till den stad där han i 50-talets början varit medlem i den litterära studentklubben.
Majken Johansson i Malmö 1969.Bild: Staffan Johansson
Majken Johansson var klubbens ordförande.
När jag tittar i personregistret i Strömstedts memoarer ”Löpsedeln och insidan” (1994) ser jag att Majken Johansson har sex sidhänvisningar, Astrid Lindgren fem. Det säger något.
I Lund bodde Bo och Margareta Strömstedt i en lägenhet på Lilla Fiskaregatan 5. Den blev, berättar han, snabbt en mötesplats för unga poeter, både lundensiska och tillresta. Bo Strömstedt låter klubbordföranden träda fram ur minnesvrårna som en lätt skräckinjagande drottning: ”Majken Johansson, i gul blus, med kort hår och stolt nacke, askade på mattan och intog med självklar intellektuell överlägsenhet varje vrå av Fiskaregatan. Hon var kvick, vass, föraktfull, den lundensiska intellektualiteten och ironin personifierad.”
Och ändå kom hon från Möllevången i Malmö. Där hade hon vuxit upp i fosterhem, men utmärkt sig som skolljus. Hon hade tagit realen på Borgarskolan med fina betyg. ”Anita Ekberg var skolans dummaste elev, Majken Johansson den mest begåvade”, ska en av hennes lärare ha sagt. Istället för att bli ”postfröken”, det passande drömyrket för en flitig flicka från enkla förhållanden, sökte hon till gymnasiet på Katedralskolan i Lund. Där läste hon in hela andra ring på sommarlovet efter första läsåret och fortsatte direkt till tredje ring. Sedan tog hon snabbt en fil mag, debuterade som 22-åring på Bonniers med diktsamlingen ”Buskteater” och blev en av de tongivande i den så kallade ”lundaskolan” med litterära lejon som Anna Rydstedt, Ingemar (Gustafson) Leckius och Göran Printz-Påhlson.
Majken Johansson gjorde en exemplarisk klassresa, från arbetarmiljön till intelligensaristokratin. Men hennes historia kunde också berättas på ett helt annat sätt. Som i ”Från Magdala”, titeldikten i den sena samlingen med samma namn: ”Man funkade bara på borsten/ sörru, / man längtade bara efter långejån, / sörru/ och det vart morgon och det vart afton, /och man funkade också på sporten,/ sörru”.
Paul Tenngart, docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, har i dagarna givit ut ”Livsvittnet Majken Johansson”. Det handlar på ett plan om en ambitiös, gedigen och uppslagsrik studie i det intrikata sambandet mellan en kanoniserad poets biografi och hennes litterära texter. Men redan efter de första raderna i förordet står det klart att detta inte bara är litteraturvetenskaplig business as usual. Detta är hardcore. Tenngart sitter i specialläsesalen på UB i Lund och plöjer Majken Johanssons efterlämnade papper. Framför sig har han protokollet från hennes obduktion.
Majken Johansson dog i december 1993, 63 år gammal. Av obduktionsprotokollet framgår att dödsorsaken var relaterad till ett långvarigt alkoholmissbruk. Vill man veta det? Hör intima avslöjanden från obduktionsbordet hemma i litteraturvetenskapen? Paul Tenngart ställer sig själv dessa frågor, lägger undan protokollet, men fortsätter sedan att ur anteckningarna, breven, intervjuerna och de litterära verken lyfta fram plågsamma mönster och monster. Det gör han rätt i.
Majken Johansson blev tidigt en ”kändis" med en scen som var betydligt större än den författare normalt hänvisas till. Hon medverkade i radio och tv, intervjuades i veckopressen och kvällstidningarna. Hon vittnade då själv om de kriser och trauman som präglat hennes liv.
Paul Tenngart driver, övertygande menar jag, tesen att det just är viljan, eller tvånget, att vittna om det egna livet som är motorn i Majken Johanssons författarskap. Det innebär att hennes biografi, också dess svarta sidor, kan uppfattas som en integrerad del av det litterära verket.
”Icke hel och ren/svart om foten, / trampar jag omkring i himlen.”
Så inleds den första dikten i Majken Johanssons första diktsamling. Man kan uppfatta raderna som både en presentation och en programförklaring. Icke ren? Det beror förstås på vad man lägger i ordet ren. Icke hel? I det avseendet är det lättare att reservationslöst instämma. Djupa sprickor löpte genom Majken Johanssons liv. Ofta föll det sönder i vassa skärvor.
Hon föddes utom äktenskapet av en ung kvinna från Småland som flyttat till Malmö för att arbeta som servitris. Majken växte upp i fosterhem. Hennes fostermamma led av svåra psykiska problem som tycks ha gjort henne till en karikatyr av den elaka styvmodern, drottningen i Snövit. I trettonårsåldern flyttade Majken därför till sin biologiska mamma i en lägenhet vid Värnhemstorget i Malmö. Men inte heller den mor-dotter-relationen var oproblematisk
Det är det djupa barndomstraumat, den lilla flickans rädsla för, och bindningar till, den oberäkneliga fostermamman, ”mojan”, som Paul Tenngart tycks se som primärkällan till Majken Johanssons mer eller mindre permanenta livskris.
Tidigt hittar hon alkoholen. Samtidigt som hon firar triumfer som överbegåvad flitig skolelev gör hon sig känd som ”kvarterets dåliga flicka”, för att använda hennes egen formulering. Majken Johanssons sexuella relationer med män och kvinnor präglas av en gränslöshet som inte kan förstås annat än som ett uttryck för självdestruktivitet. Så till exempel har hon i realskolan ett förhållande med en av sina manliga medelålders lärare.
Dubbellivet (det är svårt att undvika denna klyscha) fortsätter under studentåren i Lund. Tentamensläsning varvas med långa ”fylleböljor”. En sommardag 1951 försöker Majken Johansson, 21 år gammal, ta livet av sig i en skog utanför Markaryd, överlever och läggs in på psykiatrisk klinik.
Ett par år senare flyr hon till Stockholm för att där sjunka mot botten: sprit, litterärt luffarliv, tillfällesprostitution för att få pengar till mer sprit. Mental och social misär. Men i Stockholm träffar hon också sitt livs kärlek, en betydligt äldre och socialt mycket väletablerad kvinna, Solveig. I augusti 1956 tar Solveig sitt liv. Det är en katastrof. Efterskalven är kännbara under resten av Majken Johanssons liv. Två år senare, söndagen den 4 maj 1958, faller hon på knä vid botbänken hos Frälsningsarméns sjunde kår i Stockholm. Den hårdsupande ironiska poeten från Lund blir frälsningssoldat med hätta på huvudet och lovsång i blick.
Cynikern inom mig kan inte låta bli att tänka att Majken Johanssons biografi är som en exemplarisk kvällstidningsingress. Tre korta meningar. Ett före. En vändpunkt. Ett efter, där allt är annorlunda än det var förut.
Men det är också en urgammal kristen berättarstruktur. Människan som vandrar i synd och mörker. Den plötsliga omvändelsen. Det nya livet i ljus och förtröstan. Majken Johansson har gott om namnkunniga föregångare i kyrkohistorien: Paulus, Augustinus, Luther…
Mot den bakgrunden är hennes val av samfund mindre förvånande än man först kan tycka, Varför blev hon inte en nobel katolik, som så många andra kulturpersonligheter? Svaret ligger i titeln på Paul Tenngarts bok: ”Livsvittnet…”. Om man accepterar att drivkraften i Majken Johanssons litterära skapande redan från start var behovet att vittna om det egna livet framstår det som helt naturligt att hon sökte sig till just Frälsningsarmén med dess starka betoning av det personliga vittnesbördet. Eller som Paul Tenngart formulerar det: ”Man kan rentav säga att hela Frälsningsarméns åskådning bygger på omvändelsens entydiga narrativa mönster.”
Men berättelser om livet är en sak. Livet en annan, och ofta mer komplicerad. I Frälsningsarmén fann Majken Johansson en livskamrat, officeren och författaren Karin Hartman. Av den levnadsteckning över väninnan som Karin Hartman gav ut 2003, ”Bottenglädjen”, framgår att livet efter omvändelsen inte var så ”entydigt” ljust och lätt. Majken Johanssons återfall i alkoholmissbruk och ångest var många. Paul Tenngarts bok bekräftar och fördjupar Hartmans vittnesmål.
Men båda böckerna förmedlar också en annan insikt, bekräftad av den volym Johansson-dikter som Bonniers gav ut i anslutning till ”Bottenglädjen”: Majken Johansson upphörde aldrig att vara en lekfull och smart poet. Det finns en kontinuitet i författarskapet som inte bara bottnar i det egna livsödet utan också i glädjen över alla fraser och refränger som kan klippas sönder och sättas ihop igen på nya fräcka sätt. Lundensiskt? Definitivt. Men Majken Johansson hör också hemma i en stolt svensk tradition av kvinnliga folkhemsexpressionister: Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Aase Berg, Bodil Malmsten…
Och som alla seriöst subversiva poeter var Majken Johansson svag både för skenbar banalitet och självironi. Ett fint exempel finns i en av de sena samlingarna, en dikt till författaren Sun Axelsson, som gärna vistades på varmare breddgrader än de svenska:
”Du, Sun, har ju levt på en palmö, /men jag känner en tös ifrån Malmö./ När kring i Stockholm hon flöt/ i sin nöd hon beslöt/ gå till Frälsis, som blev hennes psalm-ö!”
Gå till toppen