Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Hon känner varken ilska eller hat mot rånarna

Dödsångesten kom först i efterhand. Men rättsprocessen hjälpte Jonna Kristiansson komma över rånet. Hon känner inget hat.

Dörren flyger upp och in dundrar automatvapenbeväpnad polis. Svarta uniformer, hjälmar, masker över ansiktena. Och från vapnen pekar rödpunktssikten mot den beväpnade rånare som hållit hela arbetslaget som gisslan.
Hon hade en laddad pistol riktad rakt mot sig och tvingades krypa för rånaren. Men överlevnadsinstinkten slog till och Jonna Kristiansson lyckades hålla sig samlad. Först efter polisens tillslag kom ångesten.Bild: Julia Lindemalm
Men helvetet bryter inte lös, utan rånaren vänder på klacken och försvinner genom en bakdörr. Detta är inte en amerikansk film där alla skjuter hela tiden. Det är verkligheten, Sverige i januari 2014 och för Jonna Kristiansson och hennes kollegor är det dödliga hotet borta lika plötsligt som det kom.
– Det tog en stund innan jag alls fattade att det var ett rån, berättar Jonna Kristiansson när vi träffar henne såhär två år senare i lägenheten i Malmö.
Den natten allt hände stod hon i garderoben på nattklubben Babel och torkade av en bänk. Ett tiotal anställda fanns i lokalerna och höll på att röja upp efter en rätt stökig kväll; många gäster, högt tryck på scen och dansgolv.
Alla de andra satt på golvet med händerna på huvudet och så var där en beväpnad man som skrek på mig att jag skulle ner på golvet.
Från baren hörde hon rop. Kollegorna som skämtade, trodde hon först.
– Sedan hörde jag min bror ropa mitt namn och tittade bort. Alla de andra satt på golvet med händerna på huvudet och så var där en beväpnad man som skrek på mig att jag skulle ner på golvet.
Läs också Psykologen: Mer än pengar är nödvändigt.
Rånaren hade samlat ihop personal från olika delar av våningen. Flera av dem fick vapnet tryckt mot sig medan de beordrades runt.
Mannens kumpan drog med sig platschefen till en annan våning, även här under vapenhot. Och så stod alltså Jonna Kristiansson med en vapenmynning riktad mot sig. En skarpladdad Walter p88 automatpistol, skulle det visa sig.
– Det var en förvirrad situation, jag skulle både ner på golvet och bort till de andra, ville han. Så jag gick ner och liksom halvkröp bort. Jag hamnade liggande på magen bland de andra.
Vad kände du?
– Då var jag konstigt nog inte rädd alls, jag bara stängde av och gjorde som han sa.
Jonna Kristiansson med kollegor utsattes för ett rånförsök. Två män med vapen hotade dem. Rättsprocessen i domstol blev en hjälp att komma vidare.Bild: Julia Lindemalm
Jonna Kristianssons blick försvinner ut i ingenting för några sekunder.
– Alltså: jag är inte särskilt kall egentligen, tvärtom. Men jag tror det var en krisreaktion som kickade in, hjälpte mig att anpassa mig. När jag satt där bland de andra försökte jag kolla in honom [rånaren] så gott det gick. Det kunde ju vara bra senare.
Hela rånet slutade med totalt misslyckande för de båda gärningsmännen. Platschefen lyckades komma undan "sin" rånare och larma polis. Rånaren som flydde från tillslaget greps utanför, medan den andre redan hade stuckit när polisen kom.
Jonna Kristiansson med kollegor togs till polishuset och förhördes. Först därpå kom ångesten.
– Hela situationen var så absurd, jag hade väl tänkt att jag skulle reagera på ett visst sätt om något sånt här hände – vara jätterädd och ha dödsångest. Men det kom först efter att jag hade varit hos polisen.
Då släppte allt och jag insåg vad som faktiskt kunde ha hänt - han hade kunnat döda oss allihop. Jag var så förbannad när jag gick hem och hade svinmycket ångest.
– Då släppte allt och jag insåg vad som faktiskt kunde ha hänt - han hade kunnat döda oss allihop. Jag var så förbannad när jag gick hem och hade svinmycket ångest.
Väl hemma ringde hon sin mamma som hon inte pratat med på länge. De två hade bråkat med varandra.
– Alltså jag ringde och sa: nu glömmer vi allt och så berättade jag vad som hänt. Och vi blev vänner igen. Så det var ju något bra med det här, säger Jonna Kristiansson med ett leende.
Men bara en rånare var fast och de kommande veckorna bar hon på en krypande känsla av hot.
– Det kunde ju vara vem som helst man mötte på stan. Likadant på jobbet - det kunde vara vilken kund som helst. Det var rena paranoian.
Jonna Kristiansson har inte känt någon ilska mot rånarna. Brottet var inte riktat mot henne personligen, menar hon.Bild: Julia Lindemalm
Det hjälpte en del att prata ut hos brottsofferstödjarna - sätta ord på sina känslor. Men rättegången, att det faktiskt blev en rättsprocess med ett påföljande skadestånd, hjälpte på riktigt.
– Jag missade att söka skadestånd före rättegången. Då kändes det riktigt sugigt, när jag trodde att jag inte skulle få något. Men så gick jag till brottsoffermyndigheten och fick det direkt.
De cirka femtontusenkronorna hon och övriga drabbade fick (några mer utsatta fick högre belopp) kan verka som en klen tröst för en så pass grov kränkning. Och flera andra reagerade väldigt kraftigt på upplevelsen.
Jag har nog aldrig känt någon ilska. Det var inte riktat mot mig personligen, jag var bara en bricka i spelet.
– Men det var ju i alla fall något. Det hade varit annorlunda om jag utsatts för en misshandel eller en våldtäkt. Jag kom ju ut ur det här med skinnet i behåll.
Vad tänker du om vad du blev utsatt för?
– Jag har nog aldrig känt någon ilska. Det var inte riktat mot mig personligen, jag var bara en bricka i spelet. Det låter kanske konstigt, men nu ser jag det mer som en intressant erfarenhet.
– Och för min del har jag kunnat komma vidare. Det som hände begränsar mig inte i dag.
 
Följ även Inpå livet på Facebook och Instagram.
Gå till toppen