Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mästaren hatar att vara tvåa

Susanne Ljungskog har både vunnit och förlorat stort. Men den tvåfaldiga världsmästaren menar att motgångar är till för att lösas och gå stärkt ur.

Susanne Ljungskog är den enda kvinnliga cyklisten som förärats Svenska Dagbladets bragdguld.Bild: Marcus Ericsson/TT
Elitcyklisten Susanne Ljungskog lyckades med konststycket att bli världsmästare två år i rad, 2002 och 2003.
Hon är den enda kvinnliga cyklisten som förärats Svenska Dagbladets bragdguld.
– För att nå toppen måste du älska att utsätta dig för hård träning. Jag tränade uppemot tusen timmar per år, motsvarande 2 500-3 000 mils cykling.
– Jag hade inte cyklat i tjugotre år, varav tretton år som proffs, om jag inte tyckte om det.
Med handen på hjärtat medger hon att träningsdagar i regn, rusk och fem plusgrader inte var fullt så älskade.
– Men jag tränade ändå! Jag tänkte att om jag härdade ut skulle ingen kunna slå mig.
– Drivkraften var målet att bli bäst i världen. Varför? Något i mig vill vara bäst på något. Cykel kändes rätt, det måste ha att göra med min vinnarskalle, säger hon från sitt jobb i Stockholm, med en landsvägscykel inom räckhåll.
För att komma etta i ett linjelopp på 13 mil krävs även förstklassig koncentrationsförmåga.
– Mycket kan hända på tre timmar. Du kan få punka, du kan vurpa eller vara under ständiga attacker.
– Du måste vara på tå hela tiden.
Vurmen för cykling utvecklades under en kärleksfull och trygg uppväxt med mamma, pappa och en storebror i Oskarström nordost om Halmstad. Som tolvåring tävlade hon i cykling för första gången. Hon kom tvåa.
– Jag hatar att bli tvåa!
Resten är en framgångshistoria.
Men vid sidan om segrar i VM, EM och i världscupen kom fromma förhoppningar om ett OS-guld på skam - både i OS 2004 och 2008 (hon kom på 21:e plats).
– Jag var totalt slut och kände mig så tom; jag ville bara gå och lägga mig. Efter några tunga veckor med dålig sömn gick det över.
– Det hjälpte att sätta upp nya mål som motiverade fortsatt hård träning. Motgångar är en del av karriären.
– Med rätt stöttning kan man lösa dem och bli stärkt.
Värre var det med sjukdomen som tog ett stadigt grepp våren 2009, en trötthet utan ände som inte gick att vila bort. När ögonen började svida insåg hon att det var dags att låta sig undersökas.
Provsvaret löste gåtan: hon hade det genetiska blodsjukdomen hemokromatos.
Tröttheten berodde på, lite förenklat, att kroppen inte kunde göra sig av med järn.
Lösningen blev att tappa blod. En gång i veckan, fyra deciliter åt gången. Det blev mycket blod på ett halvår.
Men hon blev frisk - och fick en obändig lust att ta ett OS-guld!
I april 2010 kom livet emellan. Hon satt på ett strandkafé i mallorcinska Palmanova och kände ett oerhört inre motstånd mot stundande fem timmars cykelträning.
– Jag var less på det. Men jag gillar att ha en plan så jag bestämde mig för att utbilda mig till hudterapeut. Efter det tog jag semester, min första riktiga semester på tretton år!
– Det var helt underbart att komma tillbaka till ett vanligt liv.
Så småningom hittade hon en annan utmaning.
– Som projektledare för Team Sky Blue kan jag kombinera två saker som jag brinner för: god mat och träning med kvinnliga motionärer.
– Jag älskar att jobba med människor och vet hur bra man mår med motion och god mat, säger Susanne Ljungskog. TT

Susanne Ljungskog

Aktuell: 40 år den 16 mars 2016.
Gör: Projektledare för Team Sky Blue.
Bor: Nykvarn söder om Stockholm.
Familj: Sambo med Carl Söderberg, Elin, 3 år och två bonusbarn.
Om att fylla 40: "Det känns lite konstigt, men åldern betyder ingenting. Jag är den jag är oavsett åldern."
Dold talang: "Jag är rätt bra på att baka. Mina starka grenar är muffins och bullar."
Gå till toppen