Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ett klister för tanken. Performanceföreläsning om det vi minns och varför.

Performanceföreläsningar! Det har blivit ganska många av den sorten på Malmöscenerna de senaste åren. Det är ingalunda någon ny företeelse, en av de mest kända torde vara John Cages ”Lecture on nothing” från 1959.
Gunilla Heilborn i "The Knowledge".Bild: Lina Alriksson
Vanligast är dock att det ligger en föreläsning med substans i grunden, som med inslag av dans, musik och/eller gestaltning blir till en performance.
Som Mette Ingvartsens ”69 positions” (Inkonst, februari 2015), där hon på ett lysande sätt berättade om nakenhetens och sexualitetens historia inom performancekonsten med hjälp av sin egen och publikens kroppar. Genom att visa och demonstrera tog hon till vara på performancekonstens särart, dess kropps- och rumsberoende.
Maria Naidus ”Doris. Do OR Don’t” (Dansstationen, februari 2016) var också en historisk föreläsning där hon i teori och praktik förevisade danspedagogen Doris Humphreys koreografiska principer, medan den libanesiske konstnären Rabi Mroués ”Pixelated revolution” (Inkonst, mars 2015) var mer av en rak – men drabbande – föreläsning om kriget i Syrien, berättad med amatörfilmer och bilder.
Allra bäst blir det när man känner att just en performanceföreläsning är det ideala sättet att förmedla innehållet, som ”Measured moments” av och med Sandra Medina (scenkonstbiennalen, maj 2015). Metodiskt och detaljerat lyfte hon fram rasistiska inslag i en klassisk ”Svansjön”-koreografi, och visade hur inlärt och nedärvt ett undergivet rörelsemönster kan vara. Det otäcka är att det här antagligen hade försvunnit i det allmänna myllret på scenen om man sett koreografin i sin helhet. Men så fungerar vardagsrasismen också. Att andra aktens interaktiva workshop-del var ett blekt haveri är inget jag kommer att minnas i längden.
Och just hur och varför vi minns vissa saker, var temat för Gunilla Heilborns ”The Knowledge”, som gavs på Dansstationen i tisdags. Med utgångspunkt i det faktum att vi använder samma del av hjärnan för långtidsminnet, som när vi orienterar oss i rummet och världen, hade hon satt ihop en sjuttio minuter lång föreläsning om navigation och minnestekniker från den antika retorikens värld. En av dessa tekniker går ut på att associera detaljerna i det man vill komma ihåg med något visuellt, gärna i ett välbekant rum eller hus. Eller på en scen.
Därmed ringar Gunilla Heilborn in kärnan i performanceföreläsningen som konstform, eftersom den fungerar på samma sätt. Det som sägs kan ofta kopplas till sceniska händelser – en bild, ett spektakulärt danssteg eller en avväpnande gest. Chanserna att vi kommer att lägga det vi sett och hört på minnet är större än om vi bara hade haft en torr föreläsares sneda slipsknut att fästa blicken på. De visuella och teatrala elementen fungerar som ett klister för tanken.
Gå till toppen