Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hans liv är fyllt av korv

Peter Johansson

El hombre elastico - min vän korven. Borås konstmuseum t o m 3/4.

Med falukorven dinglande mellan benen har Peter Johansson aldrig sett allvarligare ut. Upplägget är annars komiskt. Förutom korven bär han endast en sombrero formad som en - falukorv. Det drastiska greppet är välbekant. Men denna gång skyler skämtet inte mörkret som öppnar sig.
Med spektakulära metoder har Peter Johansson gjort upp med den egna och nationella identiteten. Lika skoningslöst som kärleksfullt har han plockat isär den förmenta svenskheten. Genom åren har han broderat allmogeblomster på naziuniformer, placerat skinheads i en flytande röd stugidyll och förvandlat Lunds konsthall till älskad bastu i en studie av folkhemmets renlighetsideologi. På kuppen har han blivit en av landets mest uppmärksammade konstnärer, sedan länge verksam i Malmö.
Mest känd är han som dalabygdens bad boy. Det är en roll han ömt vårdat sedan debuten under tidigt nittiotal, då han skivade en dalahäst i bitar och paketerade den i charkdisken. Sedan dess har han ständigt återkommit till sin uppväxt i en by utanför Sälen, med en far som var kyrkomålare på fritiden medan hans mor drev våffelstuga vid skidbacken. Det är med bitande humor som han jonglerat med både sina egna och nationens kulturella schabloner.
Fast det är först nu, i sin kanske största utställning någonsin, som han blir sårbar i det personliga. På Borås Konstmuseum blottar han långt mer än sin nakna hud. "El hombre elastico - min vän korven" kan framstå som en orgie i korvstoppning, parad med kitschig tex mex-estetik. Överallt dessa korvar, fastkletade på färgglada piñatas, redo att avfyras i jakttornets "kalasjnikorv". Späckad med fläsktapeter är det en uppvisning som sväller över alla gränser. I Borås Tidning rapporteras hur en tänkt taveldonation till museet stoppas i protest.
På vägen dit plöjer jag böckerna om vad Johansson tidigare gjort. Där visar falukorven sitt feta tryne redan innan examen från Kungliga konsthögskolan år 1993. Under följande decennier dyker den flitigt upp som tecken för faluröd hembygd och köksbordets normalitet. Ofta framstår den på en gång skrattretande, trösterik och kväljande med sitt mjuka innanmäte och artificiella skinn. Bland hans allra första verk finns en rad korvliknande betonglimpor som han präglade med kurbitsmönster och installerade djupt ner i Falu koppargruva. I revolten mot det landskap, som allt sedan Anders Zorn och makarna Larsson konstruerats och saluförts som äktsvenskt ideal, blir dalahäst, falukorv och folkkonst hans strategiska verktyg.
Ändå är jag inte beredd på det här. I tystnaden ekar det gnisslande ljudet av hans "korvknullare", som mekaniskt rör sig in och ut genom bordsskivor och väggar. Bakom kikhålen i utställningens rödmålade trälabyrint skymtar korven, som i foto, video och installationer leker, förföljer och tvingar sig på. Det dröjer inte länge förrän det mitt i de köttsliga excesserna blir uppenbart hur allt det pyntade och putslustiga inte ens bristfälligt täcker det hotfullt äcklande. Falukorven i mitt kylskåp tycks plötsligt obehagligt obscen.
Som alltid verkar Peter Johanssons konst på flera plan. På en nivå avslöjas i glimtar produktionen av såväl nationalkorv som nationell identitet, där sörjiga massor kryddas och förvandlas till en aptitlig homogen produkt. På en annan visar han hur denna identitet alltid varit heterogen, när han ger labyrintens trästaket en orientalisk touch och frossar i tacomys. Fast det stannar inte där. Det är som om han övergivit sin vanligtvis spetsfundiga slagkraft för att istället gå bärsärk. Vad som återstår i den inre salen är en festplats som havererat, där gipset skvätter och klibbar och till och med kyrkan penetrerats av korv. I utställningens film- och textmaterial anas barndomens trauma, så skrämmande att det fram tills nu förträngts. Medan korvarna muntert dansar låter han det namnlösa förbli outsagt.
I takt med att scenerna staplas på varandra bakom staketets fasad, växer trycket över bröstet. Hans arbete får en smärtsam tyngd jag inte känner igen. Samtidigt förefaller hela iscensättningen ihålig, ett spel med kulisser där allt väsentligt redan inträffat eller pågår i det dolda. På natten hemsöks jag av slutna rum målade i ilsket rött. Där kikhålen bara förstärker klaustrofobin, när de obevekligt markerar ett innanför och utanför, subjekt och objekt, förövare och offer.
Våldet sjuder i salarna, och det har blivit dags att tala om den traditionella manlighetens markörer. De som han så ofta saboterat med till synes harmlösa medel och ett smittande gapskratt. Här har vi den testosteronstinna rekvisitan: köttet, jakt- eller vakttornet, superhjältens och rånarens luva, laddade vapen och slutligen ett knippe motorsågar på tomgång.
För det är inte bara en falskt romantiserad Sverigebild han envist ifrågasatt, utan också en lika hopplöst daterad mansroll. Under de senaste decennierna har han poserat som viking, iklätt sig rollen som Kapten Kurbits och dragit ner brallan på skinheads. Tillsammans med mångåriga samarbetspartnern Barbro Westling har han drivit med det svenska svårmodets patriark i Bergman Horror Show, och i tvekamp utmanat nationalromantikens landsfader på Zornmuseet i Mora.
Även då har kampen förts på ett både personligt och ideologiskt plan, med den egna kroppen som insats. När han nu tar den vidare, gör han det inte längre kamouflerad av frejdiga kurbitsmönster. Likt en narr drar han på sig den lustiga hatten, men bara för att spräcka illusionen och låta mörkret tränga fram. Mitt i det absurda står han kvar och viker inte med blicken.
Gå till toppen