Tänk dig det här: en möteslokal med scen. Grupper av bord och vid vart och ett sitter kriminella. Folk som vet hur det är att begå brott, slingra sig och förneka. De ser igenom dina bortförklaringar och undanflykter.
Där ska du ställa dig upp och göra något som går emot den yrkeskriminelles innersta väsen – erkänna.
– Du får rita upp din egen brottsscen och gå igenom steg för steg inför alla de andra, säger Jörgen Elmstedt.
Han har ett fast handslag, kåkfarartatueringar och ett brett leende med de flesta tänderna kvar, trots mer än decennielångt knarkmissbruk.
– Du kan inte sticka därifrån utan måste berätta i detalj hur du faktiskt skadade någon, precis vad du gjorde, hur det hände, redogöra för alla inblandade. Då blir du också medveten – alltså: "Oj, vad har jag ställt till med?"
Hamnar du i fängelse så får du visserligen tid att tänka och då kommer skammen upp. Du kanske gråter en stund i din ensamhet, men sedan stängs det ner igen.
För en hederlig medborgare kan det här låta trivialt – det är väl klart att brott skadar.
– För mig som varit kriminell är det jättestort att få insikten – tidigare har du gömt undan skammen och skulden. Hamnar du i fängelse så får du visserligen tid att tänka och då kommer skammen upp. Du kanske gråter en stund i din ensamhet, men sedan stängs det ner igen.
Metoden att öppna sig och erkänna detaljerat är en del av föreningen Försoningsgruppens program.
– Målet är inte förlåtelse, utan försoning – du ska bli medveten om att din kriminalitet har skadat fler än du tror och fått större konsekvenser än du tänkt på – och ta ansvar för det, säger Ulrica Fritzson, präst och initiativtagare.
Jörgen Elmstedt pajade sitt liv 1996. Då hade knarkmissbruket accelererat i flera år. Han förklarar att han började röka heroin för att kunna lämna urinprov utan spår av cannabis – en förutsättning för att få träffa sin dotter, född 1991.
– Rökte jag heroin i nio dagar kunde jag tända av i fem och sedan lämna prov och allt såg ok ut.
Fram till 2010 var livet en härva av knark och brott, svartjobb, behandlingshem och anstalt.
– Jag åkte in och ut på fängelse hela tiden och började förstå att det inte gick längre.
Dessutom: hans närmaste hade slutat tjata på honom om att rycka upp sig. Som om de gett upp hoppet. Det tog extra hårt. Han hade en ny behandlingsomgång inbokad. Då hade han turen att åka fast för ett inbrottsförsök.
– Så här i efterhand är jag rätt tacksam för de månaderna – det var en chans att nyktra till innan behandlingen.
Första dagen, när man fick träffa en mamma till en missbrukare som berättade, det var som ett slag i magen. Jag har också en mamma, jag har skadat henne. Den insikten.
Och under rättegången inträffade något som påverkade honom starkt. Brottet – det var ett utifrån sett rätt taffligt försök att stjäla elverktyg och liknande från en källare. Husägaren kom på honom, larmade polis och han greps.
Kort därefter inträffade en mordbrand i grannhuset. Tjuvens hämnd, trodde husägaren som satte dit Jörgen Elmstedt.
– Han hade varit jätterädd för egen del, att det var jag som kommit tillbaka för att bränna ner hans hus.
– När det blev min tur att prata i rätten så bad jag om ursäkt och sa att jag bara varit ute efter maskinerna, jag ville inte skada familjen eller något sådant. Det var en lättnad för honom att jag satt inlåst när det brann.
Straffet med följande behandling blev en första vändpunkt. Och för ett par år sedan lockade en gammal vän med honom i Försoningsgruppens program.
– Första dagen, när man fick träffa en mamma till en missbrukare som berättade, det var som ett slag i magen. Jag har också en mamma, jag har skadat henne. Den insikten.
Uppvaknandet efter år av lögner utvecklades under veckan, exempelvis med att få höra ett brottsoffer berätta.
– All skam och skuld kastar sig rakt in i dig, det går inte att komma undan.
Jag hade aldrig gråtit inför någon i hela mitt liv. Bara när man varit själv, som på avgiftningen och drog täcket över huvudet. Men här – jag blev helt tagen och bölade som ett barn.
Sista dagen fick deltagarna möta sina anhöriga, indirekta brottsoffer.
– Du ska inte räkna med att bli förlåten av dem, man ska träffa dem för att ge dem något – en möjlighet att berätta. De har alltid fått stå åt sidan. Nu får de säga precis hur det har varit och du ska bara ta emot. Det är starkt.
Jörgen Elmstedt fick möta sin dotter där inför alla de andra.
– Jag hade aldrig gråtit inför någon i hela mitt liv. Bara när man varit själv, som på avgiftningen och drog täcket över huvudet. Men här – jag blev helt tagen och bölade som ett barn. Hon betyder allt för mig.
En reningsprocess?
– Jag har gjort så många brott och misshandlar och jag vet inte om de som drabbats någonsin kan förlåta mig, men det svåraste i början av min drogfrihet var att förlåta mig själv.