Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Slump och kontroll i svindlande samspel

Inger Ekdahl

Konstruktioner i samklang, Ystads konstmuseum, t o m 17/4.
På duken sväller klot i blänkande metall. Strikt geometriska linjer sprider sig som solfjädrar och skapar illusioner av rymd och djup. Färgen får den platta ytan att veckas, bukta sig och bågna, i ett förvillande spel med nyanser och ljus. Inger Ekdahl (1922-2014) är en pionjär inom svensk opkonst, Ystads egen Bridget Riley. Fast till skillnad från den brittiska målaren, nu aktuell på Louisiana, har hennes arbete aldrig kopplats samman med popkonstens coola estetik. Istället har det inom konsthistorien diskret förpassats till modernismens marginaler. Under senare år har det här och var glimmat till med sylvass skärpa. På Lunds konsthall blev jag för några år sedan stående, närmast mållös inför hennes verk från 1960- och 70-tal.
Nu lyfts hela hennes konstnärskap fram på Ystads konstmuseum. Det är en efterlängtad utställning, byggd kring de många verk som konstnären donerade till museet vid sin bortgång. Samlat i koncentrat framstår hennes livsverk både oförutsägbart och konsekvent, där det rör sig från de första prövande figurativa dukarna till dynamiskt stänkmåleri, konkretism och stram geometri. Men även om kasten kan tyckas tvära finns en riktning. Redan under åren då hon och maken Erik H Olson var del av 1950-talets avantgardescen i Paris, arbetade hon medvetet och precist med ytans uppdelning. Bilderna från dessa år ger sken av spontanitet och närmar sig det informella måleriet med namn som Henri Michaux. Men hennes metod liknade varken fransmannens intuitiva skrift sprungen ur det omedvetna, eller den abstrakta expressionismens fysiska actionmåleri. Snarare handlade det om en strategisk kombination av slump och kontroll, beskriven i katalogtexten som omsorgsfullt kartlägger Ekdahls arbete.
Om hennes optiskt svindlande måleri utövar en närmast hypnotisk dragningskraft, dröjer jag lika gärna framför dessa tidigare verk. Med sina ristningar och rinningar har de en rå energi och suggestiv laddning som står i kontrast till det raffinerade uttryck hon senare gjorde till sitt. Men framför allt är det den breda presentationen av hennes länge förbisedda arbete som jag uppskattar mest. Här framträder lyskraften och tyngden i hennes konstnärskap.
Gå till toppen