Julia Selin gör stora målningar med tjocka, smetade lager av oljefärg i murriga naturnyanser. Det som fascinerar i hennes abstrakta landskapsmåleri är bland annat hur den expressiva måleriska gesten kombineras med materialitet och kroppslighet: i skapandeprocessen kravlar hon omkring på duken och målar med pensel, trasa och händer. Här och var syns spår efter fingrar dragna i färgen. Det är som om förnimmelsen av kroppen i naturen kladdigt kalkerats på duken.

Många har jämfört Julia Selin med Andreas Eriksson. Men där det i Erikssons naturskildringar finns en eftertänksam vilsamhet och skönjbara vyer lite mer på håll, är Selins uttryck mer enträget och intensivt. Landskapen som hon hämtar inspiration från är ofta våtmarker och mossor, något som syns exempelvis i den monumentala ”Försvinnandet” (2015-16). Där anar man i den rödbrända koloriten en horisont, en gräns mellan luften och sankmarken. Detta är natur som förfall och avgrund, men också en påminnelse om den som uråldrig och bevarande, exemplifierat i träsket som en konserverande behållare.

I den mest föreställande, lite mindre av målningarna, ”Ytan” (2016), syns en hand som sträcker sig ner mot vattenytan. Den skulle kunna vara en programförklaring. Jag uppfattar naturen hos Selin som både verklighet och idé: en fysisk, lagom mystisk plats att befinna sig i, men även gestaltad som evig och kaotisk, trösterik utom räckhåll från den teknifierade människan.