Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hemma hos målande mästare

Tæt på – intimiteter i kunsten, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn, tom 6/5.Hjemme hos Hammershøi, Ordrupgaard, tom 19/6.

Hemma hos lika med familj, intimitet, privatliv. Nog känns temat evigt. Men det är fel. Statens Museum for Kunst i Köpenhamn ger oss berättelsen om närhetens historia i måleriet från 1700-talet till tidigt 1900-tal.
Intimiteten, när dyker den upp? En jämförelse mellan Anton Tischbein och Christen Købke kanske kan ge ett svar. På Tischbeins familjeporträtt från 1779 poserar familjemedlemmarna för evigheten på toppen av samhällspyramiden i en slottssal. Købkes berömda porträtt av systern sedd genom den grova porten till faderns bageri är målat 1831. Systern har stannat upp i solljuset med ett litet handarbete. Över den robusta tröskeln smyger ljuset för att fortsätta till några lösa plankor. Tischbein fyllde i samhällsroller medan Købke tog tag i ett ögonblick. Solljus och enkla trädörrar, det var ett resultat av upplysningen och franska revolutionen. Ja, till och med systerns handarbete. För med borgerlighetens framväxt kom hemmet i centrum, som skulle förses med textilier och konst. Den privata människan behövde intimitet.
Ungefär samtidigt som Købke målade Wilhelm Bentz torrare men ändå ivrigt dessa nya rum med tavlor på väggarna, tapeter, empirstolar och vackra tyger. Ledigt klädda sysslar folk med litet av varje eller tittar på konst ihop. Omedvetna om betraktarens blickar. Intimsfären var sluten, motsatsen till jobb och offentlighet.
Den nya borgerliga människan skulle utvecklas genom estetisk skolning: läsa böcker, handarbeta, inreda, lyssna på musik. Konstnärerna var med. Och det är en påtaglig skillnad mellan tidens verkliga, överlastade möblemang och de luftiga, ljusa interiörerna på målningarna. Måleriet ville lyfta fram det osynliga, de små förbisedda tingen, känslor, stämningar. Det vimlar av människor som läser. Ensamma eller tillsammans är de alltid upptagna av vad de har för händer.
Fönstren står på vid gavel, och familjerna sitter inte bara i solljuset för att läsa eller handarbeta. Vurmen för naturen var andra sidan av intimiteten, också den bortom jobb och vardagsslit. Naturligtvis finns ett samband mellan de intima rummen och tidens landskapsmåleri. Frisk luft var nytt och nyttigt.
Familjen var centrum. Men dess närhet betydde också våld och ångest. Ibland syns det i konsten. Edgar Degas våldtäkt, 1869, JF Willumsens hustrumisshandlande man, 1886, eller Edvard Munchs par från 1889, som vibrerar av ångest och aggressivitet, är alla skakande vittnen. Att den borgerliga intimiteten också hotades av politik framgår mycket sällan i måleriet. LA Rings samtal i en skomakarverkstad ser ut att handla om socialismen. En ny klass krävde plats. Men det var inte Rings sociala realism som förändrade bilden av det borgerliga rummet i konsten.
Det gjorde en generation konstnärer födda runt 1860.
Pierre Bonnard och Édouard Vuillard löste upp rummet i texturer, försköt människorna till periferin i ett svirrande och svindlande ljus. Borta var familjebilden, kvar blev en stark känsla av ögonblicket. Några små teckningar av dem hör till utställningens intensivaste verk.
Vilhelm Hammershøi var jämbördig med sina franska generationskamrater, om än inte lika iögonenfallande med sitt gråljus, men desto starkare i helheten. På Ordrupgaard får vi följa honom genom rummen han målat i, främst på Strandgade i Köpenhamn. Det ger mycket, framför allt att se hur medvetet han använt sin bostad i måleriet. Fritt, på jakt efter ljuset, och kanske till och med stämningar av kallfukt, värme, stillhet. Om måleriet före Hammershøi var domesticerat, ting som lyfte hemmet och själen, så verkar han själv snarare vilja undersöka själva måleriet. Vad är hans blick genom dörrarna om inte bildens ram upprepad. Och ljuset som strilar genom fönstren löser både upp och förenar de närapå tomma rummen. Färgerna rör sig stilla som underjordiska tunna strömmar över dukarna.
Andra konstnärer före honom skapade ett jag-du-förhållande mellan vänner, familjen eller små föremål. Men Hammershøi lämnade den hållningen för en oemotståndlig pendling mellan ute och inne, mellan rum och ljus. En av de allra starkaste bilderna över huvud taget är teckningen av systern Anna. Sittande halvt bortvänd, höger hand i knät. I sig själv vilande, men hon håller vänster hand mot bänken som om hon tänkte resa sig upp och gå samtidigt som handen pekar ut ur bilden, teckningen, bort.
Hammershøis lillasyster är en av flera kvinnor som tar sig rum på utställningen. Det känns viktigt, eftersom dessa mästerligt målade rum av innerliga känslor ändå har den borgerliga familjen som undertext. Men där finns inte bara slutenhet, ofta rister det i målningarna, någon kastar en utmanande blick, och så småningom löses familjen som självklar undertext upp; som hos Hammershøi. Inför alla dessa privata, intima rum kom jag ofta att tänka på Anne Charlotte Lefflers romangestalt, konstnären Ulla i ”En Sommarsaga”, hon som hävdade att förutsättningen för riktig kärlek var frihet för kvinnan. Syns något sådant annat än i de plågsamma gestaltningarna av familjevåld? Jo, hos Anna Ancher. I samma generation som Vuillard, Bonnard och Hammershøi löste också hon upp rummet i färgstrukturer. Människor och rum flyter över i varandra i ett vibrato av sammansatta känslor. Stämningar av uppbrott följer med det starka ljuset in i de slutna rummen. Dessutom har hon i en av utställningens starkaste målningar gestaltat, hur hon i fotogenljuset kritiskt går igenom dagens arbete med sin man sittande i bakgrunden.
Måste jag säga, att det är två utställningar med grymt bra måleri!?
Gå till toppen