De tio svartklädda dansarna beblandar sig diskret med publiken i foajén några minuter före insläpp och blir stående i en klunga i scenens ena hörn. Långsamt vältrar sig sedan den tröga klumpen över golvet som en mjuk sten.

”Ultra” hade premiär i Umeå i fredags och består av sex tablåer där olika traditionellt manliga uttryck och ritualer skärskådas. Titeln och dansarnas klädsel associerar till supporterkultur, men föreställningen handlar egentligen om maskulinitet på ett mer generellt plan.

Det är mycket synkroniserade rörelser och återkommande mönster, och tankarna förs ofta till marsch och exercis. Ibland närmar sig dansarna varandra på ett obehagligt sätt med sökande och mätande blickar, som för att identifiera vem i gruppen som är: 1. ledaren, 2. det lovliga bytet.

I femte tablån gör dansarna entré med rosa dammvippor, som först ger ett löjligt intryck – men när de börjar skakas i takt uppstår genast det hotfulla ljudet av marscherande stövlar, och vipporna blir till soldaters gungande fjäderplymer.

Precis som i ”The extended version of nothing” på Skånes Dansteater 2014 använder sig Martin Forsberg av dansarnas röster på ett kreativt sätt. Fast här tar han det till en helt ny nivå. I scenen med dammvipporna ackompanjeras rörelserna av rytmiska ”häh”. Först korta stötar som blir till stela skratt som blir till sexstön. Ljudbilden intensifieras till ett kraftfullt klimax för att sedan falla samman i klagan på ett sätt som skulle kunna få kompositören György Ligeti att gråta av avund. Det är otroligt väl utfört av dansarna. Mitja Nylunds dunkande och raspande musik fungerar också mycket bra i sammanhanget.

I sista scenen rör sig dansarna sammanflätat igen i en noggrant skulpterad våldsorgie. Plötsligt flyr de fältet. Kvar på golvet ligger en person, orörlig. Det obehagliga är att vi inte märkte hur dådet gick till. Han utsågs inte i en omständlig ceremoni som i ”Våroffer”, utan genom en tyst överenskommelse. Och vem var egentligen ledaren till slut? Forsberg pekar på ett enkelt men lysande sätt på mobbens vidriga väsen, där individens ansvar försvinner bakom kollektivets anonymitet.

Till slut en randanmärkning. I föreställningstexten påpekas att det här handlar om vita män. Och visst, under det identitetspolitiska paradigmet som råder inom kulturdebatten är det förstås fullt logiskt att kasta in buzzorden för dagen – vit och whiteness – i bidragsansökningar och projektbeskrivningar för att verka angelägen och påläst.

Men de negativa och våldsamma aspekter av maskulinitet som utforskas i ”Ultra” har inget med någon essentialistisk vithet att göra (inte någon annan hudfärg heller).