Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Inte han också. Yngve Baum var en människokännare med kamera.

– Döden är ett jävla skit, sa Yngve Baum (1945–2016) på pressvisningen av utställningen ”Om mamma” på Göteborgs konstmuseum 2004.
Ur serien "Mamma".Bild: Yngve Baum
Ord som fick ny aktualitet när jag för några dagar sedan fick veta att Yngve Baum är död. Inte han också!
Då på pressvisningen konstaterade den fåordige, lite blyge fotografen att han inte hade blivit ”ett dugg klokare under arbetets gång”, och att ”döden liksom livet är ett mysterium”.
Jag konstaterade i min recension i Sydsvenskan att Yngve Baums bilder av mamma Sigrids resa från 75-årsdagen till graven är en varsamt berättad nutidshistoria.
Omskakande eftersom det som skildras är omskakande. Politiskt laddad eftersom svensk långvård till stora delar är ett misslyckande. Upprörande eftersom den visar något nästan ingen vill se. Angelägen eftersom den försöker förklara något vi måste försöka förstå. Och efterlängtad eftersom bilder som verkligen säger oss något blivit en bristvara i en tid då det mesta handlar om konst och konstigheter.
Jag skrev att Baums bilder inte handlar om döden utan om människors obotliga ensamhet. När jag får veta att det var polisen som fann honom död i hans lägenhet får dödsbudet en extra sorgkant. Inte han också!
Yngve Baum kom från skånska Bjärnum till ”Christer Strömholms fotoskola” i Stockholm i början av sextiotalet. Han var yngst på skolan och det dröjde ett tag innan kamraterna la märke till fotografen som i början höll sig lite i skymundan.
Men när de fick se hans bilder upptäckte de en lyrisk, ibland smått romantisk fotograf, ”en människokännare med kamera vid 18 års ålder” för att citera en kamrat på skolan.
1964 uppmärksammade Populär Fotografi Yngve Baum och hans berättelse om ”Kiki”, en försäkringstjänsteman som var 1.08 och extraknäckte som minutclown på en cirkus.
Tio år senare fick Yngve Baum sitt stora genombrott med boken ”Skeppsvarv”, ett svartvitt arbetsplatsreportage som avslöjade villkoren för arbetarna på Eriksbergsvarvet i Göteborg. Det var en stridsskrift med kornskärpa och svärta – och ett fotografiskt dokument i tidens anda.
Den röda tråden i Yngve Baums böcker, TV-filmer och utställningar – nu senast i Marabouparken i Sundbyberg sommaren 2015 – är allas rätt till ett anständigt liv.
En händelse i unga år fick honom att inse vad livet handlar om. Yngve Baum var 14 år när ”allt” gick i kras. Katastrofen när familjeföretaget gick i konkurs, skammen när familjen kände sig tvingad att flytta så långt bort pengarna räckte – till Filipstad – och drömmen om ett anständigt liv.
Kanske var det ur ”det stora misslyckandet” som en av våra stora svenska 1900-talsfotografer hämtade sin kraft?
Gå till toppen