Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

De blev stjärnor i graven

Richard Yates, John Williams och nu Lucia Berlin. Fenomenet med författare som slår igenom postumt har blivit en trend som förändrar rutinerna hos förläggare och agenter.

Beundrade på sin höjd av kritiker och kollegor under sin levnad, för att sedan glömmas bort efter sin död. Inget unikt öde för en författare. Men den senaste tiden har det kommit allt fler exempel på bortglömda böcker som plötsligt lyfts fram som moderna klassiker, och som decennier efter att de gavs ut når en internationell framgång – ofta utan att författaren får vara med och uppleva det.
Sedan John Williams postuma genombrott med romanen ”Stoner” häromåret har detta att slå igenom efter döden blivit ett fenomen, vilket gjort att förläggare och agenter börjat lyssna noggrannare på det som skrivs och sägs utanför de idag konventionella kretsloppen för hur litteratur ges ut.
– John Williams satte igång något som vi nu ser effekterna av, säger Nina Eidem, förläggare på Natur och Kultur, som gav ut ”Stoner” på svenska.
Sedan framgången med ”Stoner”, som i Sverige har sålt i 100 000 exemplar, har förlaget en pågående satsning att varje år återutge ett par mer eller mindre bortglömda titlar som de tycker förtjänar klassikerstatus.
I maj är det dags för amerikanska Lucia Berlin. Hon levde ett händelserikt och omtumlande liv, något som avspeglas i hennes hårt utmejslade noveller, lästa och beundrade av framför allt andra författare. Men det var först förra året som berättelserna plötsligt fick nytt liv när de i USA återutgavs i en ny volym.
Drygt tjugo år efter sin död omskrevs nu Lucia Berlin som en oupptäckt pärla och hittade så slutligen en bredare läsekrets.
Enskilda förläggares passion och tajmning. Någon bättre förklaring har Nina Eidem svårt att ge till hur den här typen av fenomen kan uppstå.
– Det som är spännande är att det finns ett annat kretslopp när det är andra värden än de rent kommersiella. Förvånansvärt ofta är det enskilda personers enorma engagemang som sätter en boll i rullning, säger hon.
Hon får medhåll av Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts. 2008 gav de ut amerikanske Richard Yates ”Revolutionary Road”. Romanen, som ursprungligen gavs ut 1961, hade återutgetts i USA, hamnat mitt i den ”Mad men”-drivna fascinationen för 60--talets estetik och värden, och filmatiserats med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna.
– Yates var kanske inte fullt så bortglömd som man ville göra gällande för att det skulle bli en bra story. Men han hade blivit en ganska obskyr författare, som bara andra författare pratar om. Men sedan började några av dem lobba väldigt hårt för honom, framför allt Richard Ford, och då återlanserades han, minns Håkan Bravinger och fortsätter:
– Det finns väldigt många bra böcker som faller i glömska. Det är inget märkligt i sig. Men man är mer uppmärksam nu på om det börjar pratas om en författare på det här sättet bland till exempel översättare eller kritiker.
Skälen till att böcker, som senare ska bedömas som omistliga klassiker av både läsare och kritiker, inte slår igenom när de ges ut är naturligtvis många och ofta individuella.
Men det finns också strukturer, som kön och ursprung, som gör att vissa författarskap värderas högre än andra och ser till att några aldrig får den plats i litteraturhistorien som de förtjänar.
Kristin Järvstad, litteratur- och genusvetare på Malmö högskola, har i två decennier bedrivit feministisk forskning på svensk litteraturhistoria från 1890 och fram till och med 1980-talet.
– Litteraturhistorien består fortfarande till stor del av män. Kvinnor hamnar i fack och får representera vissa frågor. För att inte tala om det postkoloniala och intersektionella perspektivet, som det fortfarande är magert med i litteraturhistorien, säger Kristin Järvstad.
Hon menar att det största problemet med den här formen av bortglömda författare är hur de aktivt sorteras bort när de har dött, inte att de aldrig slog igenom när de levde.
– Den grova sållningen sker efteråt och det är väldigt strukturellt, säger Kristin Järvstad.
Från till exempel 1940-talet, som anses som något av en guldålder för svensk litteratur, har Kristin Järvstad hittat en rad författare som hon menar borde ha en given plats i allas bokhyllor på samma sätt som Vilhelm Moberg och Stig Dagerman.
– Det är författare som också diskuterar tidens ideologiska frågor, som Karin Juel i ”Ekot av ett skott” och Margareta Suber i ”Vänd ditt ansikte till mig”. Eller Marika Stiernstedts ”Attentat i Paris”. Det är en bok som jag anser att alla skulle läsa. Alla de här tre reagerar mot nazism och antisemitism, och ställer frågor kring vad svenskhet är. Vilket också gör dem särskilt aktuella idag, säger Kristin Järvstad.
Nina Eidem på Natur och Kultur tror att historiens konsekventa sätt att nedvärdera kvinnliga författarskap kan ha bidragit till att Lucia Berlin aldrig slog igenom när hon levde.
– Det hon berättar om handlar dessutom ofta om att vara kvinna, och icke-privilegierad både ekonomiskt och socialt, säger Nina Eidem.
Oavsett hur Lucia Berlin tas emot när hon nu ges ut på svenska är hon redan en postum succé. Något som en återutgivning såklart aldrig kan garantera. I böckernas värld går det att glömmas bort flera gånger.
– På varje nyupptäckt klassiker går det alltid tre andra väldigt bra nyupptäckta klassiker som inte får det genombrottet, säger Håkan Bravinger på Norstedts.

De slog också igenom efter döden

Stieg Larsson
1954–2004
Det kanske mest omtalade postuma genombrottet av dem alla är svenskt. Berättelsen om hur Expo-redaktören dör i hjärtinfarkt på redaktionen – en kort tid efter att han har lämnat manus till det som skulle bli Millenniumtrilogin – är nästan lika känd som karaktären Lisbeth Salander. Bara ett halvår efter hans död vintern 2004 ger Norstedts ut första delen i serien som ska bli en av världens största deckarsuccéer någonsin.
Franz Kafka
1883–1924
Mannen vars efternamn blivit ett begrepp publicerade enbart ett fåtal texter under sin levnad och utan att få något erkännande. Trots den tuberkulossjuke juristens önskemål om att hela hans litterära kvarlåtenskap, inklusive de oavslutade romanerna ”Processen”, ”Slottet” och ”Amerika”, skulle brännas efter hans död, valde vännen Max Brod att publicera dem och säkra Franz Kafkas status som en av 1900-talets litterära portalfigurer.
Emily Dickinson
1830–1886
En av USA:s mest betydande poeter publicerade bara ett fåtal dikter under sin levnad. Trots att hennes familj kände till hennes flitiga skrivande var det först efter Emily Dickinsons död som omfattningen verkligen blev klar. I ett fyrtiotal anteckningsböcker hittade systern nära 1 800 dikter som efter författarens död publicerades i en rad uppmärksammade och kritikerrosade volymer.
John Kennedy Toole
1937-1969
Amerikanen John Kennedy Tooles pikareska roman ”Dumskallarnas sammansvärjning” belönades 1981 med Pulitzerpriset, tolv år efter hans död. Trots upprepade omskrivningar ratades romanen under Kennedy Tooles levnad, och endast 31 år gammal valde han att ta sitt liv. Hans mor arbetade mödosamt för att få romanen publicerad. Först 1980 antogs den av ett universitetsförlag och blev efter ett år med blygsamma försäljningssiffror snart en succé.
Sylvia Plath
1932-1963
Sylvia Plath led under stora delar av sitt liv av klinisk depression och behandlades med bland annat elchocker. Men hon skrev också storartad poesi och prosa och debuterade 1960 med diktsamlingen ”The colossus and other poems”. Lejonparten, inklusive hennes mest kända verk, romanen ”Glaskupan” och diktsamlingen ”Ariel”, publicerades dock först efter att hon tagit sitt liv 1963.
Gå till toppen