Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Med avstamp i en samtid som knakar i fogarna

Hemskt roligt

Galleri 21, med Daniel Diamant, Gunéll Kulieva, Britta Forestier & Jesper O.T. Andersson, Maria Norrman, Anders Sunna, t o m 3/4.

Ordet ”svartskalle” är skrivet på väggen i lysande neon – men rören är invirade i svart isoleringstejp. Gunéll Kulievas verk kan läsas på flera sätt: som ett legitimt ifrågasättande av ett rasistiskt uttryck, men också som en problematisering av debattpositionen att stötande ord inte ens ska kunna yttras utifrån ett kritiskt perspektiv.
”Hemskt roligt” är curerad av Peter Johansson och hans röst är tydlig genom urvalet. Utställningen handlar om nationalism, makt och motstånd, och tar avstamp i den oroliga samtiden, med flyktingkris, främlingsfientliga krafter och ett EU som knakar i fogarna.
Den hotfulla känslan förmedlas på ett suggestivt sätt genom Jesper O.T. Anderssons och Britta Forestiers film ”Playmates”, där två personer ägnar sig åt en oskyldig lek, fast i den kantiga och brutala estetiken från spelet ”Counter Strike”. Daniel Diamants vitmålade hängningssnara med det motsägelsefulla namnet ”Lifesaver” bidrar också till stämningen.
Närmast Peter Johanssons egen konstnärliga praktik ligger Anders Sunna. Fast tvärtom: där Johansson förlöjligar, misstänkliggör och underminerar sitt kulturrarv från Dalarna, laddar Sunna sitt samiska dito med våld och tycks fantisera om en väpnad Sapminationalistisk motståndskamp. Hans collageartade målningar är kraftfulla och imponerande, och griper in i en tradition av temperamentsfullt protestmåleri.
En mer nyanserad konstnär är Maria Norrman, som i sin film ”Regimentet” har intervjuat några danskar med en kontroversiell hobby: att klä sig som ett nazistiskt Wehrmachtförband. De poserar en och en och försöker förklara varför. Någon gör det för att uniformerna är snygga, en annan för att lära sig mer om andra världskriget, en tredje för att påminna om krigets fasor.
Norrman redovisar inga personliga värderingar, utan filmen är mer ett konstaterande om att detta finns. Hon utmanar publiken i konsten att inte utgå från det värsta när vi bedömer människor vi inte känner eller förstår. Det är ett verk som manar till eftertanke i ett farligt polariserat debattklimat, där vi alltid får rekordmånga ryggdunkningar om vi målar ett hakkors på sånt vi inte tycker om.
Gå till toppen