Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Mats Skogkär: Slutet är nära. Det är inte första gången.

Om slutet på världen som vi känner den, sjöng Michael Stipe i gruppen R.E.M. för snart trettio år sedan, och publiken dansade glatt med.
Domedagsvalvet på Svalbard med hundratusentals växtfrön byggdes för att säkra världens matförsörjning. Prepping i global skala.Bild: JOHN MCCONNICO
"It's the end of the world as we know it, and I feel fine."
Numera väcker refrängen kanske inte samma danslust. Världens undergång gör sig bäst när den får kittla fantasin på lagom håll, lagom osannolik. Idag känns hotet inte fullt så avlägset.
Klimatet. Överbefolkningen. Flyktingarna. Väpnade konflikter. Ekonomin i en eller annan form. Eller allt på en gång. Det finns otaliga åsikter om vad det är som ska utlösa undergången. Vissa slut, som den hotande klimatkatastrofen, är mer trovärdiga och respektabla än andra.
En riktig apokalypsens ryttare är författaren David Jonstad, som för fyra år sedan kom ut med boken Kollaps. Där förutspådde eller snarare konstaterade Jonstad att vår civilisation är på väg att gå under, som en gång mayaindianernas imperium eller romarriket.
Eftersom Jonstad även är redaktör för Klimatmagasinet Effekt så är det kanske inte så svårt att räkna ut ungefär hur hans undergångsscenario ser ut.
Nu kommer Jonstad med en ny bok, Jordad – enklare liv i kollapsens skugga (Ordfront). Där skissar han på hur livet skulle kunna se ut under och efter kollapsen och den nuvarande civilisationens sammanbrott.
Lösningen är att åter lära sig leva av jorden, att "träna upp de där uråldriga förmågorna som gör oss till en del av naturen".
Och det är inte så besvärligt som det låter, försäkrar författaren.
Enligt Jonstad har vi blivit itutade att "livet förr var en plåga", en lögn i syfte att "upprätthålla lojaliteten till den mest destruktiva civilisation som världen har skådat".
Drömmen om att fly grottekvarnen, stämpelklockan, modernitetens alla måsten, är lika gammal som industrialismen. Och visst, innan dess levde människor i samklang med naturen. De var så illa tvungna. Fast det var i regel ingen sinekur, ingen romantisk idyll. Allra minst för dem som befann sig på den dåtida samhällsstegens lägsta pinnar, det vill säga det stora flertalet.
Jonstad ser av förklarliga skäl denna invändning komma, försäkrar att han inte är naiv. Det är inte helt övertygande.
Visst går det att likt Jonstad tala om en grön våg idag. Men den är ändå mikroskopisk i jämförelse med den urbaniseringens tsunami som fortgår. Fattiga människor världen över flyttar in till storstäderna för att arbeta och leva under förhållanden som ur ett svenskt välfärdssamhälleligt perspektiv inte gärna kan uppfattas som annat än förfärliga. Ändå lämnar de den landsbygd där de är födda. Varför stannar de inte kvar för att leva ett enkelt, "jordat" liv i samklang med naturen? För att de är lurade, skulle Jonstad säga.
Det ska inte uteslutas, men mer sannolikt är nog att de ser flytten till staden som ett bättre alternativ.
Att planera för en förestående samhällskollaps är på väg att bli något av en folkrörelse i det tysta.
Det kallas att preppa – förbereda sig – och utövarna är preppare. En preppare är alltid redo. För alla eventualiteter. Prepparen har ett förråd med färskvatten och konserver, mediciner och andra förnödenheter. De riktigt seriösa lämnar staden och flyttar ut på landet till ett hus med egen brunn och större möjligheter att ta sig igenom civilisatoriska av- eller sammanbrott.
Det handlar inte om romantik utan om självbevarelsedrift.
Domedagsprofeter har funnits i alla tider och i varje tid har de hånats. Förmodligen är det ett tecken i tiden att det nu inte längre är lika självklart att skratta åt dem.
Som många rörelser har prepparna sina interna begrepp och förkortningar. Som TEOTWAWKI. Och jo, det står för The End Of The World As We Know It.
Gå till toppen