Fråga en musiklyssnare varför hen gillar en artist och svaret lär bli att musiken är "bra". Den hållningen är förstås svår att ha några invändningar emot. Visst finns det människor som är så masochistiskt lagda att de går igång på Gwar eller smurfhits, men kvalitet är ett fascinerande subjektivt begrepp.

Mera sällan talas det om hur mycket vi gillar berättelsen om ett band. Varför är det knök­trångt när amerikanska sludge­rockarna Baroness spelar på Lille Vega? Givetvis för att de skriver jättebra låtar – låt mig återkomma till dem – men också för att deras story är oemotståndlig.

För fyra år sedan var frontmannen John Baizley och hans gitarrist­partner Peter Adams med om en otäck buss­krasch i England, då bandets turnébuss störtade nästan tio meter rakt ner från en viadukt och alla ombord överlevde (fast bara halva bandet blev återställda nog att fortsätta och Baizley har blivit utfattig av sjukhus­räkningar).

Sedan dess har jag känt att det har varit lika viktigt att köpa deras skivor som att skänka pengar till Unicef varje månad.

Att få dela de båda gitarristernas glädje över att stå på en scen och över huvud taget vara vid liv är underbart hjärte­värmande. Baizleys ögon fullkomligt lyser, tacksamhet och entusiasm får orden att snubbla ur munnen på honom i mellansnacket. "Chlorine and wine", en av få låtar som direkt refererar till sviterna efter olyckan, blir bara mer och mer triumferande i tonen under de sju minuter den varar.

Kemin mellan de båda överlevande, som ofta delar både sång och gitarr­slingor, går nästan att ta på.

Men trots alla tunga sludge­gitarrer och trots – eller kanske tack vare – allt mörker runtom är det väldigt melodisk och upplyftande musik det rör sig om. Alltså, vilka låtar! Få metalband har ömsat skinn så som Baroness gjort på sina två senaste album, som är sprängfulla av stora, rockiga, omedelbara gitarrkrokar och nästan poppiga refränger.