Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per Svensson: En stor poet har frigjort sig

I en dikt från tidigt 90-tal står Lars Gustafsson framför badrumsspegeln och skymtar ”den excentriske gamle man/som långsamt är i färd med att frigöra sig” ur hans eget ansikte.
Lars Gustafsson.Bild: Claudio Bresciani/SCANPIX
Det är en mycket fin dikt, men som så ofta när man läser Gustafsson bör man akta sig för att lita blint på sakpåståendet.
Lars Gustafsson var en encyklopedisk diktare. Han var expert på allt, från tennis och båtmotorer till kunskapsteori och avancerad matematik.
Encyklopedisk. Men också, ja framförallt, diktare. En i kulturjournalistiska kretsar cirkulerande anekdot går ut på att när Gustafsson skrev en artikel om tyska 1800-talsfilosofer så var 1800-talsfilosoferna inte tyska, de tyska filosoferna var inte från 1800-talet och de tyska 1800-talsgestalterna var inte filosofer. Naturligtvis elakt förtal, men alla rutinerade Gustafssonbeundrare har alltid känt till att i hans texter är just ordet ”naturligtvis” ett varningstecken. Då kan man misstänka att här finns spår av ett skapande förhållande till faktaunderlaget.
Det var detta fria och generösa och kreativa och i god mening barnsliga förhållande till världens märkligheter och märkvärdigheter som gjorde Lars Gustafsson till en så strålande poet. Han skapade alltid sina egna verkligheter. De var ofta förbluffande lika den ordinarie verkligheten, men med en smula andra proportioner, lite annorlunda topografier, en antydan till andra färgsättningar.
Som kulturchef på Expressen var jag en tid hans redaktör. Det var lite som att spela tennis med någon som höll sig med egna, flexibla sidolinjer. Spännande, men krävande.
När vi en gång träffades i Berlin visade han mig runt på Akademie der Künste och presenterade mig som ”doktor Svensson, känd historiker från Sverige”. Bara namnet, Svensson, och nationaliteten, svensk, överensstämde med verkligheten. Jag var mycket generad. Att pråla med falska doktorstitlar i Tyskland är en allvarlig sak. Men Lars Gustafsson var munter. Det var som om han skrivit in oss i en liten novell eller kanske i ett romankapitel.
Det tvivelaktiga i diktraden om den ”excentriske” gamle mannen ligger i påståendet att excentriciteten var något som poeten var i färd med att utveckla. Lars Gustafsson hade såvitt jag förstår, alltid varit excentrisk. Han placerade sig alltid lite fel i relation till det förväntade. Västmanländska sjöar under åsktunga moln var hans naturliga habitat. Han bosatte sig i det texanska solgasset. Han etablerade sig som författare och intellektuell under det mer eller mindre röda 60-talet, men insisterade på att vara liberal. När hans generationskamrater på äldre dar sökte skydd hos kulturkonservatismen propagerade han för Piratpartiet. Han föddes som farbror och dog som en ung man på bara 79 år. Det blir tomt efter honom.
Lars Gustafsson var osannolikt produktiv, listan över hans utgivna böcker är mer omfattande än matsedeln på en kinakrog. (När jag för mycket länge sedan träffade hans far berättade han att Lars som mycket ung biorecensent brukade klara två filmer per kväll, både sju- och nioföreställningen).
Han skrev i snart sagt alla genrer. Tidiga romaner som ”Herr Gustafsson själv”, ”Yllet”, ”Sigismund”, ”Tennisspelarna” och ”En biodlares död” är sedan länge klassiker. På 80-talet lekte han med populärlitteraturens former i ”Bernard Foys tredje rockad” och ”Det sällsamma djuret från norr”. På senare år kom, ofta självbiografiskt färgade och filosofiskt lekfulla , romaner som ”Windy berättar”, ”Dekanen”, ”Mannen på den blå cykeln” och ”Doktor Wassers recept”.
Gustafssons många essäsamlingar sveper över litteraturhistoria, filosofi, idédebatt. Mot slutet av sitt liv blev han också i formell mening encyklopedist med ett par uppslagsvolymer skrivna tillsammans med partnern Agneta Blomqvist (eller som han själv uttryckt det, ”min girlfriend, fru Blomqvist”).
Men det var ändå först och främst poet han var, en av de allra finaste i den svenska efterkrigslitteraturen. Poesin intar en särställning i Lars Gustafssons mäktiga livsverk, den är pärlan i musslan. Det visste, och tyckte, han också själv.
”Denne pojke är nu fullständigt fri. / Bara Gudinnan och han. / Och kräftor rasslar i ryggsäcken.” (Ur ”Endymion, cyklande, Västmanland).
Gå till toppen