Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Merle Haggard – rebellen som lyfte vilken melodi som helst

Magnus Eriksson minns en av de stora countrysångarna som gått ur tiden.

Merle Haggard.Bild: Rich Pedroncelli AP/TT
På kort tid har två av de stora countrysångarna dött. Den 18 mars avled Steve Young, och igår kväll kom nyheten att Merle Haggard dött på sin 79-årsdag.
Mer än någon annan artist personifierade Merle Haggard countryns myter. Hans föräldrar migrerade från sandstormarnas Oklahoma till de felslagna drömmarnas Kalifornien under depressionen. Haggards far dog tidigt, mamman fick en tung försörjningsbörda, och sonen ägnade ungdomen åt småkriminalitet. Efter flera rymningar sändes han till San Quentin, där han hörde en konsert med Johnny Cash 1958.
Det blev en vändpunkt. När han frigavs, närmade sig Merle Haggard musiken och blev snart Bakersfieldscenens ledande artist vid sidan av Buck Owens.
Liksom Cash och Owens utvecklade Merle Haggard tidigt ett omisskännligt sound. Countryns stadiga beat låg i botten, medan Roy Nichols gitarrteknik, en förening av countryns traditionella fingerpicking och pedal steel-vändningar, satte personlig prägel på kompet. Och så Haggards till en början vädjande och troskyldiga, men med tiden alltmer ärrade sång som kunde lyfta vilka melodier och texter som helst.
Merle Haggard gav ut sin första lp-skiva 1965. Han ringade tidigt in sina motivkretsar: olycklig kärlek, fattigdom, dryckenskap, brott – countrylyrikens emblematiska teman.
Sångerna om brott och brottslingar fick extra udd av Merle Haggards egna erfarenheter. "Life in Prison", "Mama Tried", "Sing Me Back Home", "Branded Man": listan på mästerverk i den genren kan göras lång, sånger präglade av luttrad erfarenhet och djup medkänsla.
En erfarenhet som gick genom alla sånger var ensamheten: mördaren som väntar på sin avrättning, mannen som letar efter sin fru på barerna fast han själv bara känner till ett eller annat kafé, mannen som drunknar i flaskan eftersom livet blev som han fruktat.
Och så politiken. Merle Haggard var en klassisk populist. Han föraktade de stora systemen och identifierade sig med mannen av folket. En vänsterpopulist som Woody Guthrie och en högerpopulist som Merle Haggard hade det mesta gemensamt.
Den socialt inkännande "Working Man Blues" var bara andra sidan av de militant patriotiska "The Fighting Side of Me" och "Me and Crippled Soldiers", där han kritiserade Högsta Domstolens beslut att flaggbränning är en del av yttrandefriheten. Fast "Okie from Muskogee" ska nog tolkas med en ironisk sidoblick. "Okie" betyder även "träskalle".
Den amerikanska populismen rymmer alltid en stark rebellattityd. Stones gick med på att sjunga "Let's Spend Some Time Together" hos Ed Sullivan, men Haggard lämnade studion när kraven inte passade honom. När han sjöng för Nixon rökte han och kompbandet Strangers marijuana i Vita husets toaletter.
Merle Haggard var aktiv in i det sista. I somras kom en lysande duoskiva med Willie Nelson.
Och om någon undrar så ströks han 1972 ur Kaliforniens brottsregister av dåvarande guvernören Ronald Reagan.
Gå till toppen