Inte förrän jag passerar entrédörren inser jag att jag felläst titeln på Nyxxx nya verk, ”Taktiska meditationer”. Jag har bokat biljett till ”taktila” meditationer. Frågan är nu om förväntningarna som formats genom en akt av konfabulering kommer att påverka mina intryck av denna teknikdrivna och interaktiva scenkonsthändelse, där publiken rör sig in och ut i bara strumplästen och där kroppens olika utsträckningar i rummet undersöks under ett softat ljus.

”Svärmar, drönande och kollektiv kontemplation av och för cyborger i kris” lyder programförklaringen när Nyxxx för tredje gången gjort sig hemmastadda i Inkonsts black box.

Innan vi kliver in i den mörka gropen som genomströmmas av Elize Arvefjords digitala ljudkuliss, ombeds vi att gnida in händerna med melondoftande våtservetter och låta en mintpastill långsamt smälta i munnen. Om detta nu är en drift med populariserad meditationskultur, vilket vi får anta, så upphör ironin på andra sidan tröskeln.

I mörkret lyser utsträckta plastkuber i olika färger. En meditationscirkel av fransar som hänger från taket utgör centrum och längs väggarna pågår intima konversationer över små bord.

Men till skillnad från många andra i samma unga scenkonstgeneration finns inget distanserat över Nyxxx och deras undersökning av hur teknik och människa har vuxit in i varandra. Snarare vilar ett allvar över den lek som pågår härinne, när en handfull spelledare bjuder in till meditationer om vår kroppsliga och digitala plats i universum.

I ”Taktiska meditationer” är cyborgen ett starkt tema. Men inte bara i bemärkelsen människa/maskin, utan också i ljuset av Donna Haraways teori om den utspridda kroppen.

Albin Werle placerar ut tarot-kort på ett bord samtidigt som han med intensivt reflekterande blick upplyser oss om denna utspriddhet: hur våra konturer inte begränsas av kroppens linjer, utan leds vidare genom våra relationer, inte minst manifesterat genom sociala medier. Går det att föreställa sig kroppen utanför en cyberrymd? Och är politisk förändring möjlig utanför de taktiker som sammansmältningen av kropp och teknik erbjuder? I meditationen som försiggår intill sträcker en samling besökare upp armarna i luften och formar händerna till gilla-tecken. Vi andas på kommando: ”vi loggar in – vi loggar ut”. Och sedan har vi kontakt med wi-fi igen.

Så jo, kanske ändå att ironin sipprar fram här och var. Men det övergripande intrycket är ändå att Nyxxx drivs av en vilja att omsorgsfullt studera vad som händer med identiteten när nyckeln till våra innersta liv går genom en pinkod. Med ljud, ljus, koreograferade rörelser och improviserade samtal utvecklas så ett kollektivt spel, alltsammans övervakat av små organiskt svällande och könlösa skyddsfigurer, modulerade i en 3D-printer.

Nyxxx för på ett nyskapande sätt samman publiken i en cyborgsk erfarenhet, där tekniken utforskas inifrån och ut. Har mobiltelefonen ett hjärta och går dess rytm i så fall att avlyssna med stetoskop? Taktil och taktik, här finns uppenbarligen ingen motsättning.