Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Muskulös thriller om diktaturens blodiga arv

Klanen

Argentina, (El Clan), 2015. Regi: Pablo Trapero. Med: Guillermo Francella, Peter Lanzani, Lili Popovich. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.50.

Kalmar är det hägrande paradiset för Alejandro Puccio, rugbystjärna från en välbärgad förort till Buenos Aires. En svensk småstad lyser som en fridfull kontrast till 80-talets Argentina, där demokratin tar sina första mödosamma steg efter militärdiktaturen.
Guillermo Francella och Antonia Bengoechea i "Klanen". Filmen bygger på det argentinska Pucciofallet – en kriminell familj som under 80-talet kidnappade flera män.Bild: Nonstop entertainment
Men han får aldrig se Kalmar, utan arresteras anklagad för kidnappningar och mord. Alejandro (Peter Lanzani) är den tragiska identifikationspunkten, i den mån det finns någon, i Pablo Traperos ”Klanen”, som liksom förra årets argentinska succé ”Wild tales” listar bröderna Pedro och Agustín Almodovar som producenter.
Filmen skildrar ett verkligt fall, där två av sönerna Puccio under ledning av fadern Arquimedes kidnappade fyra personer för stora lösesummor mellan 1982 och 1985. De mördade tre av dem, medan den sista räddades av polisen.
I Argentina är Puccio-fallet väl känt, som ett slags otäckt efterspel till militärdiktaturens kidnappningar av framför allt oliktänkande från vänster – 30 000 människor beräknas ha försvunnit under de åren – och i hemlandet är filmen en stor publiksuccé. Den har också prisats på filmfestivalen i Venedig.
Av den fruktansvärda historien gör Trapero en muskulös, rätt blodstänkande psykologisk dramathriller som har fått jämförelser med Martin Scorsese och Francis Ford Coppolas Gudfadern-trilogi att dugga tätt.
Trapero tar sikte på hur de kriminella våldshandlingarna integreras i ett respektabelt familjeliv, där mammas goda middagar utgör navet och väluppfostrade barn lyssnar uppmärksamt på sin patriark till far. I rummet intill sitter kidnappningsoffer i kedjor och med huvor för ansiktet.
Den inre och yttre korruptionen förkroppsligas av Arquimedes. Den kände argentinske skådespelaren Guillermo Francella gestaltar honom vampyriskt: med elegans och intensiv, ljus blick dominerar han sin omgivning. Han hatar de stenrika nästan lika mycket som han avskyr demokratin, och med sin bakgrund inom säkerhetstjänsten har han ett inflytelserikt kontaktnät som skyddar honom.
Filmen prioriterar stil och ett slags underhållning i form av skräck och humor framför att fördjupa sig i de kopplingarna. Den är snygg och snabb som ett vrålåk, full av spänstiga korsklippningar mellan Alejandros glassiga ungdomsliv och tortyrlika kidnappningsscener.
Soundtracket bombar på med pophittar som ”Sunny afternoon”. ”Just a gigolo” får ackompanjera den sista kidnappningen. Det drar åt Tarantino-hållet, men klangbotten med den sjuka familjen som en spegling av ett sjukt samhälle associerar istället till den nya grekiska filmvågen, särskilt Giorgos Lanthimos ”Dogtooth”.
Precis som Lanthimos saltar Trapero sin klaustrofobiska familjeberättelse med mörk absurdism. ”Är något på tok?” frågar mamma Epifania (Lili Popovich) förvånat sin yngste son när han petar i maten efter att ha sett pappsen släpa in ett nytt offer i bostaden.
På ett smart och skräckinjagande sätt förmedlar filmen hur diktaturens brutala samhällsanda åt sig in i och bars upp av enskilda. Alejandro blir en sorglig symbol för det arvet.
Men filmen lämnar intressanta trådar hängande i luften: Var kidnappningarna också ett slags attentat mot regeringen, som lovat slutet på just den sortens terror? Hur långt in i underrättelsetjänsten förgrenade sig vetskapen om det som pågick? Sysslade fler etablerade män med liknande brott?
Kanske räcker filmens antydningar för en argentinsk publik, men inte riktigt för mig.
Gå till toppen