Kompakt massa. Överallt tornar den upp sig. Gång på gång studsar blicken mot grå, vit eller svart skrovlig yta. Vad finns där bakom? Vi får inte veta.

Marthe Aune Eriksens stora fotografier är egentligen bilder av snödrivor eller grushögar, men när skalan förskjuts förvandlas de till fjällkedjor. Orubbliga bergsmassiv som stoppar ögats rörelse. På Krognoshusets översta våning hänger de på varje vägg och blir tillsammans nästan klaustrofobiskt påträngande. Sluter tätt, suger luft. Överst i bilderna finns högt placerade horisonter: en remsa himmel som balanserar tätheten, låter allt andas. Det behövs.

Fotografierna är tagna på ställen som övergivits av människor: en oavslutad byggarbetsplats, ett grustag eller helt enkelt en skräphög, grå platser vi sällan lägger märke till eller ger betydelse.

Men den som koncentrerar sig, hör stenblockens dova gnisslande då en vass kant möter en annan. Ser att snön drar mot blått i skuggorna. Och blir varse den egna blicken, frustreras över det grunda bilddjupet. Att se är att veta – men här förvägras vi den där välbekanta, bekväma vissheten som det innebär att se på djupet.

Fången Emmanuele Okeke spelar huvudrollen i Anne Marthe Dyvis korta film ”Å gjøre tid” (”Doing Time”). I fängelset Åna utanför Stavanger arbetar han med ljusstöpning, som är en vanlig syssla för interner i Norge. Mekaniskt upprepas rörelsemönstret: vekar sänks i stearin, lyfts upp och torkas. Under tiden samtalar han och konstnären om tro och andlighet.

Krocken mellan vardaglighet och spirituell diskussion blir absurd, men också symbolisk: Emmanuele Okeke är en högsäkerhetsfånge med mycket långt straff och har rimligtvis upplevt en hel del mörker i sitt liv. Nu tillbringar han dagarna med att sona sina missgärningar genom att stöpa vita, smäckra ljus och fundera över livet efter detta.