Ekonomi

De gräver i resterna av vårt överflöd

Varje år kastar vi miljoner ton fullt ätbar mat. Entreprenörer och dumpstrare gör sitt bästa för att tillvarata svinnet. Men grundproblemet kvarstår: vi producerar mer mat än vad vi kan äta. Möt dem som äter upp den mat vi andra slänger.

Förutom miljöaspekten tycker Eli Blondin att dumpstrande är ett spännande inslag i vardagen. "Det är rena skattjakten! Jag får en kick varje gång".Bild: Emma Larsson
Så fort Securitasbilen har lämnat parkeringen kommer de från olika håll. Till fots eller på cykel. Någon kommer i bil.
Eli Blondin har palestinasjal, huvtröja och en backpackerryggsäck. Samt några extra plastkassar av den typ man fraktar hem sina varor i när man har varit och handlat i matbutiken. Skillnaden­ är att hen, som Eli Blondin vill bli kallad, inte köper sin mat, utan tar den från butikens container efter stängning.
Vi ses utanför en större livsmedelsbutik i Lund strax efter klockan 22 en onsdag i slutet av februari.
– Det är ovanligt bra idag, säger Eli Blondin efter att ha utrustat sig med pannlampa och kravlat in i containern.
Läs mer:Hon dumpstrar för att bli av med sin miljöångest
Den är fylld till brädden av oidentifierbara sopor, men också av helt intakta paprikor, brysselkål i påse, inplastade zucchinier, gräslök i förslutna förpackningar, jordgubbar i plasttråg, bananer i klasar, vindruvor.
Eli Blondin är vegan. Men inte när det gäller dumpstrad mat. Eftersom maten ändå är producerad, och således har gjort avtryck på miljön, är det lika bra att någon äter upp den.
– Jag älskar mjölkchoklad, och därför blir jag extra glad när jag hittar det eftersom jag inte kan äta det annars.
Gränsen drar hen vid kött och fisk. Det innebär dock inte att kalvschnitzeln i obruten förpackning, och vars bästföredatum är imorgon, får ligga kvar i containern. Inte heller den stora rökta laxen, trots att det är en reva i förpackningen och fisken ser rätt tilltufsad ut. Hen ska ”ta hem och titta på den”, och om den verkar okej får den göra schnitzeln sällskap till härbärget nära hens studentbostad på Smålands nation.
2011 gjorde humorprogrammet Portlandia en sketch där Fred Armisen och Carrie Brownstein spelar två entusiastiska dumpstrare som dumpstrar en tonåring, till vilken de sedan lagar en linssoppa gjord på dumpstrade gosedjur.
Eli Blondin har inte sett den, men skojar om att ”smutskastningen gärna får fortsätta så att det blir mer mat över till mig”. Men hen tror också att bilden av dumpstring har blivit mer positiv den senaste tiden.
Verbet dumpstra kom med på Språkrådets senaste nyordslista och på Facebook finns flera grupper där dumpstrare tipsar varandra om vilka butiker som låter sina containrar stå olåsta på natten.
Bland det tiotal personer som kommer till containern med tomma kassar och lämnar den med välfyllda finns alla möjliga människor: utbytesstudenter, ett par relativt nyanlända flyktingar, småbarnsföräldrar.
Eli Blondins väska är full efter kvällens dumpstring. På cykel tar hen sig tillbaka till det lilla studentköket där alla matvaror ska tas om hand.Bild: Emma Larsson
Men trots att det inte är olagligt att plocka mat från en öppen container på en parkeringsplats verkar de flesta dumpstrarna ljusskygga. Få vill prata med oss.
– Jag skäms inte för det. Men jag vill inte skylta med det heller. Det är så många som har förutfattade meningar. ”Vadå, äter du sopor?” Nej, det gör jag inte, men jag orkar inte ta den diskussionen, säger Patrik, som därför inte vill uppge sitt efternamn.
Jag skäms inte för det. Men jag vill inte skylta med det heller.
Detta är bara ett av stoppen på hans runda. Senare ska han ta en sväng förbi en annan butik där han länge har spanat in ett parti Västerbottensostar som sakta närmat sig bästföredatum. Kanske har de äntligen kastats nu?
Patrik är en av få som inte är klädd för att dumpstra. I svart filthatt och grå ullrock står han utanför containern och plockar upp varorna med en griptång. En burk rödbetssallad. Ett par avokador. Och så en pinnglass. Han klämmer lite på den. Trots plusgraderna tycks den intakt. Men när han öppnar påsen och drar ut den får han bara med sig pinnen. Då shottar han det smälta innehållet. Sedan torkar han sig om skägget och säger:
– Ni skäms inte över samhället vi lever i?
Jag tittar ner genom containerns mynning och tänker på det faktum att en tredjedel av all mat som produceras i världen går till spillo.
Eli Blondin sköljer alltid av sina containerfynd noga. Vissa saker måste också diskas.Bild: Emma Larsson
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation konstaterar att världens totala produktion av mat räcker för att mätta hela jordens befolkning. Problemet är bara att väldigt många människor saknar tillgång till den. Medan det råder svält i många delar av världen kastar vi i de rika delarna bort fullt ätbar mat.
I Sverige rör det sig om 1,2 miljoner ton mat varje år. I alla fall enligt statliga Smed, Svenska miljöemissionsdata, som tillhandahåller statistik över matsvinn i Sverige. Men enligt Andreas Jakobsson, författare till ”Svinnlandet” som kom i höstas, finns det starka anledningar att ifrågasätta siffrorna, inte minst eftersom den svenska statistiken har ett betydligt tunnare underlag än andra länders.
I boken jämför han med internationella rapporter och argumenterar övertygande för att svinnet är mycket större än vad statistiken visar: tre miljoner ton enligt hans beräkningar.
Han visar också att hushållen – som brukar räknas som den stora boven – står för en betydligt mindre del än vad Smeds siffror gör gällande. En tredjedel istället för två tredjedelar, eftersom Smed inte räknar med jordbruk och fiske – en kolumn som brukar stå för hälften av allt svinn i internationella rapporter.
Dessutom är livsmedelsbutikernas 70 000 ton en misstänkt låg siffra, enligt Andreas Jakobsson. Han har jämfört med våra grannländer. I Norge och Finland har man dubbelt så högt butikssvinn. Skulle de svenska matbutikerna verkligen vara dubbelt så bra på att undvika svinn?
Eli Blondin går igenom fynden från containern.Bild: Emma Larsson
Det slängs i alla led – på åkrarna, hos grossisterna, i restaurangköken, i skolmatsalarna, i butikerna och i hemmen. Men av den mat hushållen köper hem är det, enligt Andreas Jakobsson, bara 6,5 procent som blir onödigt svinn – resten är oundvikligt, som kaffesump och bananskal. Det vitt spridda påståendet att ”var tredje matkasse” går till spillo är alltså betydligt överdrivet.
Därför framstår de otaliga kampanjer, inte sällan orkestrerade av butikerna själva, som handlar om att vi som konsumenter ska lära oss att ställa in rätt temperatur i kylskåpet, laga mat på rester, och sticka ner näsan i mjölkpaketets öppning istället för att stirra oss blinda på bästföredatumet, som ganska missriktade.
Förra året startade Måns Herngren och Hans Mosesson (före detta ”Ica-Stig”) en ”dumpstermarknad” i Stockholm. Målet var att göra människor medvetna om ”hur vi handlar”. I en DN-intervju berättade Hans Mosesson att han hade kommit på sig själv med att alltid välja en turkisk yoghurt med bästföredatum två veckor fram, trots att han konsumerade upp en burk inom ett par dagar. Måns Herngren förklarade att ”det är ju ingen handlare som kan stoppa oss och säga aja baja när vi tar yoghurten längst in, utan det är vi som måste förstå att vårt handlande är sjukt”.
Det kanske tydligaste exemplet på förskjutningen av ansvar från industri till individ står Coop för. På huvudkontoret i Solna har man börjat väga resterna i personalens lunchlådor. Den som inte äter upp får lova att skärpa till sig.
Eli Blondin roar sig ibland med att räkna ut hur mycket de dumpstrade varorna skulle ha kostat att köpa i butiken. Det varierar mellan 300 och 2 000 kronor.Bild: Emma Larsson
Butikerna säger alltså å ena sidan ”tänk på barnen i Afrika” till sina anställda och kunder. Å andra sidan lägger de enorma summor pengar på reklam som ska få oss att konsumera mer mat än vad som krävs för att göra oss mätta.
Mattias Eriksson, som har forskat på matsvinn vid Sveriges lantbruksuniversitet sedan 2010, är inte intresserad av att ta reda på vem som är mest ”ondskefull”. Han tycker snarare att man ska fråga sig: Var kan åtgärderna få mest effekt?
– Jag tror inte att hushållen är det bästa stället att börja på. Det är jättemånga olika individer som var och en producerar små mängder svinn, som tillsammans visserligen blir rätt mycket. Men i butikerna finns det professionella medarbetare som hanterar maten. Där finns det stor potential att göra något, säger han.
Jag tror inte att hushållen är det bästa stället att börja på.
I ett av sina forskningsprojekt nämner Mattias Eriksson ett antal olika faktorer som bidrar till butikernas svinn. Framförallt handlar det om att utbudet har svällt. Nuförtiden räknar kunderna med att få sin valfrihet tillgodosedd under ett och samma tak. Och butikerna tjänar mer på att ha ett överdådigt utbud och överfulla containrar än halvfulla hyllor och lågt svinn.
Också ekoutbudet ställer till det. Ett hyfsat varierat ekologiskt utbud är ett måste för alla butiker med självaktning. Men eftersom merparten av kunderna prioriterar billigt framför giftfritt, blir följden att många ekovaror ligger och ruttnar i disken. Därför, menar Mattias Eriksson, kan man fråga sig om miljövinsterna med ekologiska varor möjligen äts upp av den höga svinnfaktorn, även om det så klart är bättre med ekologiska bananer sett till arbetsmiljön för den som jobbar på plantagen.
En annan sak är alla dessa nyheter av typen mjölkchoklad smaksatt med, säg, polkagris-granatäpple. Det blir ett sätt för tillverkaren att ha något fräckt att marknadsföra, för butikerna att ha något nytt och spännande att ställa i hyllan. Men eftersom produkten inte är gjord för mänsklig förtäring hamnar den förr eller senare i containern.
Eli Blondin har hittat såväl tofu som en helt perfekt semla i containrarna. I somras hittade hen tjugofem liter jordgubbar.Bild: Emma Larsson
Men då är dumpstrarna framme. Andreas Jakobsson skriver i ”Svinnlandet” hur han hittar fil med pepparkakssmak och chips med mögelostsmak. Eli Blondin hittade en gång trettiofem tuber mjukost spetsad med sourcream & onion-arom. Trots att hen aldrig skulle komma på tanken att köpa det i butiken gick alla åt.
– Jag smakade och sedan kom jag på att man kunde doppa chips i den, man kunde göra sås på den, man kunde ha den i en gryta och på mackan, säger Eli Blondin.
Men dumpstrarna har fått konkurrens den senaste tiden. En lång rad pigga entreprenörer har insett att man kan kapitalisera på livsmedelsindustrins svinn: Matsmart köper upp snart utgången mat och säljer den med 20–90 procents rabatt, Helsingborgsbaserade Rescued fruits tar Icas överblivna frukt och säljer tillbaka den i form av must och marmelad, och Scandinavian organics kokar buljong på värphöns.
Därtill finns flera ideella initiativ. I slutet av förra året öppnade Stockholms stadsmission Nordens första ”social market” som till ekonomiskt utsatta säljer överblivna varor till lägre pris. Rude food i Malmö erbjuder veganska cateringbufféer på donerade råvaror. Och i Köpenhamn öppnade för ett par år sedan världens första riktiga svinnrestaurang.
Rub og stub ser på ytan ut som vilken restaurang som helst, men 65 procent av råvarorna är donerade.Bild: Emma Larsson
Den svarta griffeltavlan listar kvällens meny: pumpa- och potatissoppa, köttbullar i tomatsås, flankstek med rostad potatis och rödvinssås.
Rub og stub ser ut som vilken bättre bistro som helst, med träbjälkar och omsorgsfullt möblemang. Men 95 procent av personalen är oavlönad, 65 procent av råvarorna är donerade, från såväl butiker som jordbrukare, och överskottet går till välgörenhet.
Potatisar som är för stora för att säljas. Morötter som har två ben. Bröd som har blivit torrt.
Rub og stub får överblivet bröd från ett bageri. Det blöts upp, lindas in i ett lager ny deg och bakas på nytt.Bild: Emma Larsson
Sophie Sales Carlsen häller upp kaffe som är donerat av ett hippt rosteri som alltid vill erbjuda sina kunder det senaste. Bönorna har tappat i modegrad, men har kvar sin arom.
Sophie Sales Carlsen blev intresserad av matsvinn när hon extraknäckte i en stor lunchkantin under gymnasiet. Hon provocerades av hur mycket som slängdes. Men hon har aldrig dykt i containrar, hon tycker att dumpstrare är egoistiska som bara ställer mat på sitt eget bord. Hon ville göra något annat.
2012 var hon med och sådde fröet till Rub og stub. Till en början fick de vända sig till mindre butiker, slaktare och fiskare. De större livsmedelsbutikerna var det svårare med.
– Även om de tyckte att det var ett sympatiskt projekt, så kunde de inte tänka sig ett avtal eftersom det hade varit samma sak som att erkänna att de hade svinn. Och det är inte bra CSR [Corporate social responsibility, alltså företags strävan efter att ta samhällsansvar], säger hon.
”Vinrouletten” på Rub og stub består av donerade flaskor av varierande kvalitet. Priset är dock fast: 160 kronor styck.Bild: Emma Larsson
Det där har förändrats de senaste åren. Numera har Rub og stub avtal också med stora livsmedelskedjor. Bredvid baren finns ”vinrouletten”, en korg med en salig blandning vinflaskor. De kommer från kedjan Aldi, som får en strid ström av varuprover till sitt testkontor. Ofta skickar producenterna fler än ett ex av samma flaska. Rub og stub får de överblivna och säljer flaskorna för 160 kronor styck.
I Sverige har Lidl, som en gång uppmärksammades för att ha hällt kemikalier över sitt matavfall för att skrämma bort hemlösa, tecknat ett avtal med den privatägda matbanken Allwin, som distribuerar överbliven mat till välgörenhetsorganisationer.
I Frankrike röstades nyligen en lag igenom som gör det där juridiskt bindande. För alla livsmedelsbutiker större än 400 kvadratmeter väntar från den 1 juli dryga böter om man inte skänker sin överblivna mat till välgörenhet.
Rödvinssåsen på Rub og stub görs på vin från öppnade flaskor som de får från en vinbutik som erbjuder sina kunder att prova vinet före köp.Bild: Emma Larsson
Arash Derambarsh, klädd i polotröja och kavaj, plockar upp sin telefon. Han är ivrig att visa videoklipp från internationella nyhetssajter där han själv blir intervjuad.
Den franske lokalpolitikern tog initiativ till lagen efter att som fattig juridikstudent ha frågat några livsmedelsbutiker om han kunde få deras överblivna mat – och fått nej.
Nu åker matsvinnsbekämpningens främsta affischnamn runt och försöker sälja in lagen till övriga Europa.
– Jag har jättestarkt stöd i Europa, och jag är säker på att det blir en EU-lag så småningom, säger han strax före en föreläsning i Malmö.
Rub og stub använder sig bara av råvaror som på något vis blivit över i handeln eller i livsmedelsindustrin.Bild: Emma Larsson
Den senaste tiden har Frankrike lyfts fram som ett progressivt föredöme i kampen mot matsvinn.
Men alla är inte lika lyriska över lagen som Arash Derambarsh själv. Sophie Sales Carlsen pratar om ”symbolpolitik” eftersom lagen bara riktar in sig på butiksledet som står för en liten del av det totala svinnet.
Dessutom, påpekar matsvinnsforskaren Mattias Eriksson, har Frankrikes största livsmedelskedja Carrefour uttryckt sitt gillande – de gör redan det som den nya lagen föreskriver.
– Om ingen känner sig hotad så är det ingen förändring.
Han ställer sig också undrande inför hanteringen av matsvinnet. Lagen kräver att man skänker bort maten till välgörenhet. Samtidigt finns en EU-lag som förbjuder butiker att ge bort dålig mat – det blir en ganska liten lucka där maten kan distribueras och förtäras.
Dålig mat ska, enligt nya lagen, istället gå till biogas – något som brukar marknadsföras som miljövänligt, men i själva verket får man bara tillbaka tio procent av energin.
Om vi ponerar att maten ändå kan distribueras och förtäras. Skulle inte det vara jättebra?
Volontären Anca Lungo och hennes kollegor på Rub og Stub serverar små portioner för att undvika svinn. I stället kan gästerna kan be om mer mat om de inte blir mätta.Bild: Emma Larsson
I Sverige erbjuder den privatägda matbanken Allwin redan livsmedelsbutiker att, mot betalning, ge bort sitt svinn till ”hemlösa och utsatta”.
Men en lag liknande den franska skulle förmodligen medföra problem. Det menar Sveriges landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.
– Skulle Sverige idag lagstifta kring detta som man gjort i Frankrike är risken stor att trycket på välgörenhetsorganisationerna ökar så mycket­ att de inte har resurser att hantera det och då flyttas bara avfallet till en annan sektor.
Smeds senaste mätning tyder på en viss minskning i matsvinn – en fullständig rapport med analys är på gång – men frågan är om det räcker för att klara Naturvårdsverkets mål att minska svinnet med 20 procent fram till 2020, eller FN:s förhoppningar om ett halverat globalt svinn 2030.
Andreas Jakobsson vill se en kraftigt höjd sopskatt, i såväl produktions- som butiksledet.
– Skatt är det klassiska politiska styrmedlet. Man höjer skatten på tobak för att folk ska röka mindre. Och då röker folk mindre. Det är inte svårare än så, egentligen.
Lorenzo Menon och Anca Lungo är två av cirka 120 volontärer på Rub og stub.Bild: Emma Larsson
Men Hannes Mannerheim, som driver sajten Dumpstrat där matsvinn behandlas utifrån ett politiskt perspektiv, håller inte med. Grundproblemet är ju att vi producerar för mycket.
– Först och främst måste vi konstatera att miljöproblemet inte är att matsvinnet ligger och ruttnar. Det stora problemet är den miljöpåverkan som produktionen av de överblivna livsmedlen orsakar. Syftet med att minska matsvinnet måste vara att minska matproduktionen, annars har vi inte undvikit någon miljöpåverkan. Matekonomin behöver krympa.
Men några sådana planer finns inte, i alla fall inte från politiskt håll. Tvärtom. Under våren lanserar landsbygdsministern en kampanj för att Sverige ska öka sin livsmedelsproduktion.
Sven-Erik Bucht (S).Bild: FREDRIK PERSSON/TT ARKIV
Hur går det ihop med ambitionen att minska matsvinnet?
Sven-Erik Bucht påpekar att det år 2050 kommer att finnas nio istället för sju miljarder munnar att mätta.
– En ökad global livsmedelproduktion är nödvändig för att trygga livsmedelsförsörjningen.
Sverige ska alltså bli konkurrenskraftigare på en global marknad, där efterfrågan på livsmedel kommer att stiga.
Men stämmer det verkligen? Producerar vi inte tillräckligt redan idag?
När den brittiske forskaren Tristram Stuart skrev sin bok ”Waste – uncovering the global food scandal” för några år sedan räknade han ut hur mycket mat som produceras och konsumeras i varje enskilt land – inklusive sådant som vi odlar och som vi skulle kunna äta men istället väljer att ge till djur som vi i sin tur äter upp – saker som majs, vete och soja – fick han fram ganska uppseendeväckande siffror. I Sverige producerar vi mer än tre gånger så mycket ätbar mat som vi faktiskt äter.
Men så svarade också Sven-Erik Bucht "Nej inte ser jag det inte" på frågan om köttkonsumtionen är ett miljöproblem.
Läs mer:Petter Larsson: Köttet som orsakar akut faktaresistens
Läs mer:Bucht backar om köttkonsumtion
I ett Ted talk för några år sedan sa Tristram Stuart att varje gång någon börjar prata om svårigheterna med att mätta en växande befolkning så brukar han ta fram sina diagram. ”Faktum är att vi i de rika länderna har en enorm buffert mellan oss själva och hunger. Vi har aldrig tidigare haft så stora överskott.”
Hannes Mannerheim tror att det är svårt att göra något åt matsvinnet i ett ekonomiskt system som bygger på ”maximal tillväxt” istället för ”behovstillfredsställelse”.
– Vi behöver en större plan för hur vi kan omforma ekonomin så att matproduktionen inte måste fortsätta växa även efter att människor är mätta.
I korridorsköket på Smålands nation hänger prideflaggor och handskrivna ordningsregler på linjerat papper.
Eli Blondin lägger upp sina containerfynd på bordet. Snart är det så fullt att hen får stoppa saker i vasken. Men grönsakerna ska ändå sköljas av, eventuellt också diskas.
Sedan Eli Blondin började dumpstra har hen blivit mer kreativ i sin matlagning. "Det är skönt att jag inte behöver planera så mycket, jag får hitta på något av det jag hittar.”Bild: Emma Larsson
Trots att klockan har passerat midnatt ska Eli Blondin laga mat för infrysning. Bananglass är en favorit. Kanske ajvar på alla paprikor? Dumpstring tar tid, men hen har inga problem med att stå i köket till tre på natten.
– Jag skulle få min ekonomi att gå runt även om jag inte dumpstrade. Men det finns ju människor som varken har råd med mat eller tid för att dumpstra, säger Eli Blondin.
Hen tar upp den tilltufsade rökta laxen, vänder och vrider på den. Luktar. Nej, säger hen, och kastar den i soptunnan.
Uppdatering: Den här texten publicerades första gången i april 2016. Den danska svinnrestaurangen Rub og stub finns inte längre som permanent restaurang, utan ägnar sig åt konsultverksamhet, kurser och tillfälliga gästspel.
FAKTA

Matsvinn i siffror

Jordbruk och fiske: 0
Industri: 171 000
Lismedelsbutiker: 70 000
Restauranger: 142 000
Storkök: 58 000
Hushåll: 771 000
Siffror i ton. Källa: Smed (Svenska miljöemissionsdata), 2012.

Initiativ mot matsvinn

Your local: Dansk app som låter butiker och restauranger lägga upp överbliven mat till lägre priser. Användarna kan se vilka erbjudanden som finns i närheten. Har nyss lanserats i Sverige, med Malmö som första ort.
Allwin: Privatägd matbank som låter butiker skänka bort mat till välgörenhet.
Mat bortskänkes: Facebookgrupp startad av Malmöbon Niklas Krig. Har spritt sig över hela landet. Låter privatpersoner lägga upp bilder på mat de vill bli av med.
Rude food: Cateringfirma i Malmö som gör veganska bufféer på donerade råvaror.
Wefood: Nyöppnad butik i Köpenhamn som säljer mat där bästföredatumet har passerats till lägre pris.
Gå till toppen