Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Knappast knapplöst. Kampen mellan könen, med och utan kläder, är inte över.

Erica Jong beskrev en gång det knapplösa knullet som ”mer än ett knull. Det är ett platonskt ideal. Knapplöst, eftersom alla knappar bara faller som rosenblad då ni förenas, underkläderna blåser bort som maskrosfrön. Tungorna flätas samman och blir flytande. Hela ens själ flödar ut genom tungan och in i din älskares mun.” Det var vad Jong, eller i alla fall hennes hjältinna Isadora Wing, ville ha då, i ”Rädd att flyga”, 1973. En beskrivning av könsakten som en oproblematisk förening av man och kvinna, bortom eller kanske utanför vardag och relationer, störande element, som gemensamt ansvar för ekonomi, hem, barn och annat osexigt: och, framförallt, bortom den ständigt pågående maktkampen mellan man och kvinna.
Jong är nu aktuell med en uppföljare till sin 70-talsklassiker och i ”Rädd att dö” är det tillit snarare än spänning som förs fram som förutsättning för det ultimata sexet. Men kampen då, tänker jag, maktkampen mellan könen, hur är det med den? 1987 skrev Andrea Dworkin sin kontroversiella ”Intercourse”, en radikalfeministisk analys av det heterosexuella samlaget som det konstrueras i kultur och samhälle. Hennes slutsats var besk: det heterosexuella samlaget, penetrationen, var att förstå som ”an act of violence”. Mannen penetrerar kvinnan – dominerar henne – hon ligger passivt under honom och är alltså för evigt i en underordnad situation.
Man kan alltså betrakta könsakten som en arena för maktkamp, en kamp mellan könen, som kvinnan är ödesbestämd att förlora genom sin kroppskonstitution. Kan en man inte betvinga en kvinna med hjälp av sitt intellekt, vinna över henne i en diskussion, krossa hennes argument med hjälp av en vassare argumentation, kan han alltid underkasta henne med hjälp av sin kuk. I sängen vinner nämligen alltid mannen. Så där har jag, i dystra stunder, tänkt om sex. Jag har dryftat denna analys med diverse män som alla ivrigt förnekat att det skulle förhålla sig på detta vis. Verkligen inte! Men i en av vårens mer omsusade böcker finner jag ett resonemang som nästan får mig att ramla av stolen. För första gången finner jag nämligen en man som, rakt på sak, verifierar Dworkins teori och min egen misstanke: män betraktar knullandet som ett fältslag.
Horace Engdahl skriver angående erotiska förbindelser mellan män och kvinnor i ”Den sista grisen” följande: ”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.” Där har vi det. Seger för mannen. Nederlag för kvinnan. Engdahls samtidigt dystopiska och triumfatoriska bild av samlaget är ljusår från Jongs knapplösa knull, men jag medger att jag har lättare att förstå hans beskrivning av seger och nederlag än Jongs rosenblad och flödande själar. Min egen preliminära slutsats är två – för det första tycks det finnas anledning att återvända till Dworkins lika banala som självklara rekommendation att sex bör vara ömsesidigt, och för det andra kan jag konstatera att kampen mellan könen, med och utan kläder, inte är över.
Gå till toppen