Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En hajp som håller

Elena Ferrante

Min fantastiska väninna – Bok 1: Barndom och tonår. Övers Johanna Hedenberg. Norstedts.Första meningen: "I morse ringde Rino, och jag trodde att han ville ha pengar igen så jag tog sats för att säga nej."

I Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna” får arbetarflickan Elena Greco privatlektioner av sin välgörare, fröken Oliviero. Elena ber fröken läsa en novell grannflickan Lila Cerrullo skrivit. Det gör fröken inte. Istället börjar hon tala ordkunskap med Elena:
”Greco, vet du vad plebejer är?”
”Ja, folket, folktribunerna, bröderna Gracchus.”
”Plebejer och pöbel är samma sak, och det är något ganska bedrövligt.”
”Jaha.”
”Och den som vill fortsätta tillhöra pöbeln, och hans barn och hans barnbarn, en sån människa förtjänar ingenting. Strunta du i Cerrullo och tänk på dig själv.”
Och där formuleras själva smärtpunkten i Elena Ferrantes storslagna Neapelsvit. Vad innebär det att vara född in i den lägsta klassen och kämpa för att bryta sig loss? Vad kostar resan uppåt? Och samtidigt: Vad är det att vara en lojal och sann vän, en ”fantastisk väninna”?
Under de senaste åren har jag stött på pseudonymen Elena Ferrante gång på gång, och varje gång har namnet förknippats med ord som ”mästerverk” och ”lysande”. Det har gjort mig väldigt misstänksam. Vi lever i en nyckfull hajpkultur, där alla tittar åt samma håll, och där böcker och författare gärna och inte alltid på goda grunder blir till fenomen som tar över på bekostnad av en spretig litterär mångfald.
Men nu finns första delen på svenska. Och jag ger mig. Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna” är boken som jag kommer att köpa i present till årets alla resterande födelsedagsfester.
Romanen fungerar nämligen både som snabbläst strandlektyr och som eftertänksam och långt mer givande långsamläsning. Den är spännande, gripande, och den ger mig mycket att tänka över.
På ytan handlar den om Elena och Lila, två flickor som växer upp tillsammans i en trist utkant av Neapel på femtiotalet, där tillvaron präglas av våld, fattigdom och kriminalitet, och där den äventyrliga kanske vågar drömma om en vacker frisyr och en pojkvän med bil. Men samtidigt handlar den – på bra böckers vis – om så väldigt mycket mer. Framför allt skildrar den livet i en klaustrofobisk värld där klass, kön, religion och familjeband sätter närmast fysiska gränser för alla.
Sviten löper över flera decennier, men i denna dess första del får vi följa flickorna från barndomens docklek upp i tonårens sexuella uppvaknande. Det är Elena som berättar om den fantastiska skomakardottern Lila som lär sig grekiska och latin på egen hand, skriver glimrande små sagor och samtidigt drar kniv mot kvarterets casanovor ifall de inte förstår ett nej. De båda flickorna hjälper varandra att navigera i en komplicerad och våldsam värld, där nyårsaftonens fyrverkeribonanza plötsligt kan övergå i livsfarlig skottlossning, där en spottloska kan starta slagsmål med järnrör och där en far kan kasta ut sin dotter genom fönstret så att hon bryter armen.
Det är realistiskt. Men det är inte socialrealism. Därtill är romanen för laddad, för full av mönster och symbolik. En kopparkastrull som plötsligt exploderar och ett par välgjorda herrskor är exempel på ting som laddas med betydelse, för att inte tala om vulkanen Vesuvius som ibland skymtar förbi, och Elena försöker ständigt tolka sitt liv som vore det ett stycke konst: ”den roman jag tyckte att jag befann mig i”. De båda flickorna är bokslukare och drömmer om en framtid som författare. Louisa May Alcotts ”Unga kvinnor” är deras favoritbok och den uppmärksamma läsaren ser förstås blinkningen: den amerikanska klassikern är också den en utvecklingsroman som skildrar längtan efter kvinnlig självständighet i ett trångt patriarkalt samhälle.
Att behärska språket och att finna det pregnanta uttrycket är nyckeln, och den napolitanska Elena kämpar med den bildade klassens italienska, med latinet, grekiskan och engelskan – medan allt kommer gratis till väninnan Lila. Och det är klart att det hugger till i Elena när Lila ständigt överträffar henne. Spelet mellan de båda flickorna är nästan skoningslöst skildrat: oginhet, konkurrens, avundsjuka och skadeglädje spelar en stor roll i deras relation. När Lila hindras från att fortsätta i skolan njuter Elena av att äntligen få bli bäst i klassen, och den fula smärtan hon känner av väninnans förmåga att bära upp en klänning – vilken som helst – återges utan ursäkter.
I slutet av romanen skildras ett storslaget, påkostat bröllop. Hela kvarteret har skuldsatt sig för att klä upp sig och köpa dyra presenter, men stämningen blir snart orolig då gästerna upptäcker att alla inte behandlas lika: vid vissa bord är vinet surare och billigare. Folk blir oroliga och aggressiva, sedan fulla och vulgära. Då minns Elena i en mörk uppenbarelse frökens tal om plebejer och inser att hon sitter mitt bland dem. ”Pöbeln var vi.” Plötsligt känner hon sig kluven, halv. Elena är inte längre den hon var: hennes klassresa har börjat. Smärtan och de känslor av svek som föds av att inte längre vara hemma, utan istället kunna betrakta och bedöma sina egna utifrån, kommer att följa henne in i de volymer som kommer. Måtte väntan inte bli lång.
Gå till toppen