Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tomhet och förvirring

Hanne Ørstavik

Det finns en stor öppen plats i Bordeaux. Övers Lotta Eklund. Kabusa böcker.
Den utställning som konstnären Ruth förbereder i norska Hanne Ørstaviks nionde roman på svenska handlar om möten. Eller uteblivna möten. Om kontakt och kontaktlöshet. Lite förenklat har ett antal skådespelare enrollerats för att söka ögonkontakt med besökarna på en konsthall i Bordeaux, och de flesta recensenter är enligt romanen överens om att det bedrivs ett spel mellan närhet och avstånd.
Hanne Ørstavik.Bild: Pete Pacifica
På samma sätt lär de flesta recensenter vara överens om att ett liknande spel bedrivs i Ørstaviks roman, med den konstaterande titeln ”Det finns en stor öppen plats i Bordeaux”. Att den handlar om möten. Eller uteblivna möten. Om kontakt och kontaktlöshet. Det har som jag förstått det varit ett genomgående tema i merparten av hennes ganska digra produktion sedan debuten 1994.
Huvudpersonerna förefaller också besläktade: unga, urbana kvinnor med kreativa yrken och existentiella problem. De blir äldre i takt med författaren. Ruth är således lite över fyrtio och har en tonårsdotter från ett tidigare äktenskap som då och då gör sig påmind i bakgrunden som något hon måste mata ibland. Det händer att jag glömmer det under läsningen, för hon känns så väldigt ung den här kvinnan. Riktningslös. Jagupplöst. Uppslukad av en kärlek som mer liknar en fix idé.
Föremålet för hennes kärlek är en konstteoretiker som heter Johannes. Han har charmigt rufsigt hår och varma ögon. Utöver det verkar han inte ha särskilt mycket att erbjuda, och det är denna brist som fyller Ruth med en sådan frustration att hon nästan går sönder av ömhetstörst och ouppfyllda sexuella behov. Hans sexualitet är på något sätt avpersonifierad. Han tycker det är viktigare med strap-on och trekanter än tvåsam närhet. Till råga på allt glömmer han flygtiden och missar hennes vernissage i Bordeaux.
Av dunkla skäl älskar Ruth Johannes besinningslöst. Och när han inte ger henne det gensvar hon behöver försöker hon själv avpersonifiera sin sexualitet, knullar glädjelöst med en man hon träffar på en nakenstrand i Oslo och går på en beklämmande strippklubb i Bordeaux. Kontakt och kontaktlöshet, som sagt. Möten och uteblivna möten. Hon inleder något slags halverotisk flirt med en kvinnlig gallerist medan hon förbereder sin utställning, och av någon anledning börjar Ørstavik berätta hennes, galleristens, historia. Hon har också en tonårsdotter, och av lika oklara skäl får vi följa med henne, tonårsdottern, in i sängkammaren när hon förför en ung man med ett gitarrfodral på axeln.
Däremellan återges Ruths essäistiska funderingar över bildkonst och arkitektur och skönhetens undflyende väsen. Som kanske framgår lämnar mig den här romanen ganska frågande. Inte inför dess syften och ambitioner, som är nog så lätta att förstå – kontakt och kontaktlöshet, möten och uteblivna möten – men inför metoden. Visst, om det är tomhet och avsaknad och brist som ska skildras är det väl på sätt och vis konsekvent att jag känner mig tom och i avsaknad när jag tar del av resultatet.
Gå till toppen