Med anledning av gripandet av en 23-åring med Malmöanknytning, på grund av eventuell inblandning i terrorattacker på flygplatsen Zaventem och i tunnelbanan i Bryssel, har Rosengård och islam i Malmö på nytt hamnat i nyhetsflödet. Till och med den så kallade Rosengårdsrapporten från 2009, Hot mot demokrati och värdegrund - en lägesbild från Malmö, av Magnus Ranstorp och Josefin Dos Santos, har dammats av.

Det var en rapport utan fungerande metod, med ett förstört källmaterial, glidningar i definitioner av vad radikalisering innebär och utan referenser. Integrationsproblemen kunde inte särskiljas från säkerhetsfrågor och slutsatserna utgjordes endast av ett personligt och schablonmässigt tyckande om muslimer.

Vår kritik av Rosengårdsrapporten kvarstår, men vi är överens med skribenterna om att det behövs mer grundläggande forskning om muslimska miljöer i Sverige generellt och fallstudier rörande enskilda städer som Malmö.

Trots det uppenbara behovet har det varit snudd på omöjligt att få statligt stöd till religionsvetenskaplig forskning. Däremot har stöd till forskning med terror- och säkerhetsinriktning under senare år varit tämligen omfattande.

Seriös forskning om islam i Sverige, som behandlar vad som sker i moskéer, vilka tolkningstraditioner som är representerade, vad det predikas om under fredagar och vilken undervisning församlingar ger, överskuggas resursmässigt av forskning med ett säkerhets- och terrorperspektiv.

Att det inte finns någon större grundläggande studie om islam och muslimer i Sverige är ett problem. De som ondgör sig över detta bör söka svaret hos andra än enskilda forskare och ställa frågan: Vad har säkerhets- och terrorforskning gett för resultat?

Idag presenterar vi en rapport som vi genomfört utan extern finansiering. Här diskuteras frågor om antalet muslimer i Malmö–Lund-området, vilka riktningar av islam som för närvarande är aktiva. Vi ger ett sammanhang till Rosengårdskravallerna 2008 och debatter kring radikalisering från 2009 och framåt. Rapporten speglar också kampen om att representera islam i Malmö och tar upp frågor kring rekrytering av jihadister.

I rapporten förekommer arton muslimska församlingar i Malmö. Uppenbart är att ”islam” inte är något entydigt eller enhetligt ens i ett så begränsat område som Lund och Malmö. Snarare visar sig ”islam” vara en företeelse i samhället som präglas av existerande ekonomiska, sociala, kulturella och religiösa förutsättningar och sammanhang, såväl lokalt som internationellt.

Malmös och Lunds muslimska miljö visar upp en mångfald av islamtolkningar och en föränderlighet över tid där grupper, tolkningstraditioner ochsätt att utöva religionenförsvinner, men även nya tillkommer och breddar floran av vad som kan kallas islamiskt.

Det är svårt att dra en gränslinje mellan religiösa, kulturella och sociala aktiviteter. Predikningar hålls på flera språk, i några få moskéer på svenska men i de flesta fall på arabiska. Svenska i några få moskéer är kanske ett trendbrott, men ny migration under de senaste åren kan påverka frågan om predikospråk. Kvalificerade imamer är fortfarande en bristvara, speciellt med ökade förväntningar på att de ska predika och leda församlingsarbete på svenska. Språkfrågan är känslig och påverkar även vem som kan nås av församlingens budskap.

En annan trend är att flera församlingar har sport- och fritidsaktiviteter på programmet, främst fotboll. Möjligheten att starta fotbollsklubbar har blivit en viktig fråga som kanske kan kopplas till en idé om att församlingslivet ska erbjuda unga möjligheter att idrotta i ett muslimskt sammanhang och därmed även upprätthålla islamiskhet bland muslimer.

Frågan huruvida muslimer från Malmö och Lund reser till Irak och Syrien i syfte att delta i strid eller verka för Islamiska staten eller liknande våldsbejakande islamistiska rörelser som Jabhat al-Nusra diskuteras också i områdets muslimska församlingar.

Vår avsikt är inte att bedöma hur många terrorresenärer som kan beläggas, men vi vill ändå understryka att antalet är oklart.

Några församlingar kan betecknas som salafistiska, där uppfattningar om att islam bör praktiseras på ett sätt som inspireras av religiöst lärda med hemvist i Saudiarabien dominerar. Samtidigt är det svårt att påvisa att mer salafistiska församlingar är de som producerar resenärer till främst Syrien. Snarare förefaller värvningsprocesser till våldsbejakande islamistiska grupper ske i sammanhang som ligger utanför församlingarnas aktiviteter. I kontrast till en bild av muslimska församlingar som overksamma uttrycker personer aktiva i församlingarna en oro över värvningsförsök och flera kritiserar myndigheter för passivitet när det gäller arbete mot våldsbejakande islamistiska grupper.

Detaljerade studier av hur islam tolkas och praktiseras, genomförda med hjälp av en vetenskaplig och islamologisk kompetens, är nödvändiga för att kunna besvara frågor som ställs i såväl den offentliga debatten som inom ramen för det som brett kan kallas för integrationsprocessen. Att sådana studier ska göras i nära samarbete med muslimska församlingar och även gynna församlingsarbetet ser vi som självklart. Den rapport vi nu presenterar utgör ett första strå till stacken.

Leif Stenberg

Rickard Lagervall

Leif Stenberg är föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier.