Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Myllans mystik

David Jonstad

Jordad - enklare liv i kollapsens skugga. Ordfront.

I slutet av sin förra bok "Kollaps" drar David Jonstad till landet: vår oljeberoende, resursförbrukande, destruktiva civilisation kommer att gå under, och Jonstad förbereder sig genom att säkra sin egen försörjning. I sin nya bok är Jonstad jordad i bokstavlig mening. Flytten från staden är genomförd, han är nu en deltidsbonde som känner det fuktiga gräset under den nakna fotsulan och förundras över stjärnhimlens väldighet. Han odlar sin täppa och funderar över hur han kan vara både hållbar, rättvis och köttätare. Det är beundransvärt, det är inte många av oss som drar några praktiska slutsatser för egen del av det vi sedan länge insett, att någon gång kommer den här livsstilen att gå in i väggen.
Till sin hjälp har han en drös läsefrukter – litteraturlistan är elva sidor lång – och de pekar alla i samma riktning. Jonstad är inte ute efter att vrida och vända på föreställningar och trossatser. Kollapsen är förestående, om än kanske inte omedelbart. Exakta tidsangivelser är inget som intresserar Jonstad, han är ute efter de stora linjerna: vår civilisations vanliga ”lösningar” – mer produktion, högre effektivitet, snabbare tillväxt, fler prylar – är närmast en beskrivning av sjukdomen. Vi människor är inte gjorda för att bara streta i stad och industri. Vi är gjorda för att bo på landet, vi trivs bäst i små sammanhang, vi gillar att samarbeta snarare än att konkurrera, och vi älskar vår hembygd, även i den meningen vill vi vara jordade.
Hur vet David Jonstad att vi inte trivs på jobbet, att vi inte får sammanhang och tillfredsställelse av att vistas i städer och verka i industri, företag och förvaltning? Trots sin beläsenhet – boken är en grundkurs i humanekologi – verkar det inte finnas andra tänkare än dem som delar hans världsbild (i alla fall värda att lyssna till). Han väljer Vilhelm Mobergs Utvandrar-böcker för att bevisa att vi gillar små sammanhang där vi kan slå oss samman, och Folke Fridells beskrivning av fabrikshelvetet för att hävda att vi vantrivs i industrisamhället. Det är som om bara författare som stod mitt emellan det gamla bondesamhället och storstadens alienation förstår hur vi verkligen är skapta. Och även om det ligger mycket i att ensamhet och främlingskap växer i storstadens anonymitet, att det oftare kommer oväntat besök på landet än i staden, är det nog inte hela sanningen. Det var väl inte för intet som Marx (som Jonstad citerar men inte diskuterar) varnade för lantlivets fördummande inverkan?
När Jonstad använder filosofen Martin Heidegger blir jag dock riktigt orolig. Heidegger får Jonstad att förstå att alla människor behöver en särskild plats, ett fysiskt rum, att kalla hem. Där känner vi ”respekt för landskapet och dess invånare”, till skillnad från alla dem som ”inte känner band till en viss plats” och därför kan ”bete sig hursomhelst”. Det är ett skumt resonemang, och då inte bara för att Heidegger var nazist, utan för att Jonstad här hamnar i en närmast mytisk tillhörighet, ett förbund till jorden, ”Blut und Boden”.
Jonstad känner på sig att hans hem-kärlek kan leda till unken nationalism och stängda gränser, och låter lovsången till platsen gå över i en förhoppning om att den som känner sig jordad samtidigt kommer att bli mer benägen att släppa in andra, han vill inte se ”taggtråd och främlingsrädsla”.
Inte jag heller, och jag undrar därför varför Jonstad inte funderar över om vi människor, i alla fall några av oss, kanske är funtade precis tvärtom mot den platskramande halvbonde han ser som förebild. Tänk om vi kommer från ett vandrande släkte som avskyr att sitta fast på ett och samma ställe. Tänk om vi är nyfikna på främmande kulturer och platser, längtar efter rörelse och förändring, efter att gå över gränser och korsa floder, inte efter att återuppliva Astrid Lindgrens Bullerby?
Ändå har Jonstad rätt i att vårt ekonomiska system är helt beroende av mark, mat, foder, bränsle, papper, bomull, allt växer på mark. Och då borde han ha ägnat mer tid åt att förklara varför koncentrerat boende i städer är fel, och utspritt boende på landet rätt. En stad behöver visserligen markytor som vida överstiger stadsgränserna för att försörja sin befolkning, men inte blir det bättre om vi sprider ut alla människor i ett tunt lager över dagens goda åkerjordar, särskilt inte om vi tänker oss att vi samtidigt ska välkomna nya människor att dela våra liv. Det är ju själva livsstilarna som är problemet, att vi lever som om det inte funnes någon morgondag.
Men David Jonstad har gett sig själv uppgiften att visa att det går att leva som man lär. Ekonomin har förklarat naturen krig. Nu förklarar Jonstad fredligt att han tänker odla sin trädgård. Så går åtminstone han från att vara en del av problemet till att bli en del av lösningen.
Men sen var det det där med köttet. Jonstad har kommit fram till att ungefär hälften av dagens djurhållning är ekologisk och djuretiskt hållbar. Det är djurindustrin han är emot. Han har slutat vara vegan, börjat jaga och äter också närslaktat. På vägen till saluhallen för att köpa vilt undrar jag varför den pragmatiska hållning han här ger uttryck för – varannan biff är ok – inte tillåts färga hans syn på stadsbor och städer. Det kunde ju vara ok att leva och verka i stan bara man lägger om sin livsstil?
Gå till toppen