Kultur

Trovärdigt och djupt tragiskt

People respect me now

Manus och regi: Paula Stenström Öhman. Sång/text: Kajsa Grytt. Medverkande: Sandra Huldt, Eva Rexed, Oskar Thunberg, Lars Bringås.Malmö stadsteater, 14/4.
I en notis i tidningen läser jag att en elev på en Malmöskola hotat sina klasskamrater med ”att göra en Trollhättan”. Längre ner i texten ger han förklaringen: ”Jag har hela livet blivit nedtryckt av andra människor och det har fortsatt här på skolan. Jag funderar på en skolskjutning”.
Ur "People respect me now".Bild: Freja Lindberg
Eftersom pojken ännu inte gjort verklighet av sina planer hamnar notisen längst ner på sidan, som ännu ett orosmoment i en allt mer krisartad och alarmerande skolsituation.
Och samtidigt rymmer den lilla texten förmodligen en långt större och mer komplex historia, där det uttalade hotet bara är ett sista, yttre tecken på en ung människas vanmakt.
När jag dagen efter ser Turteaterns och Lumors gästspel ”People respect me now” på Malmö stadsteater kommer pojken för mig igen. Inte för att det är hans historia som berättas, barnhanden som kramar avtryckaren är en annans. En fiktiv förövare med drag hämtade från protokoll och journaler, mestadels frånvarande och definierad av andra.
Medan Lumor i tidigare uppsättningar som ”Materia - Jag är inte Linda Lovelace” och ”Hon finns inte med på fotografiet” har undersökt offrens identitet närmar man sig denna gång gärningsmännen. Eller män och män. Pojkar, eftersom två av de fyra som radas upp för oss på de anklagades bänk bara är 12 år.
Hur hamnade de här? Vid sidan av barnet med pistolen står pedofilen, hustrumisshandlaren och mobbaren och det är lätt att tänka att de är monster. Och samtidigt är de så tydligt människor. Dramatikern och regissören Paula Stenström Öhmans gestalter gör ont, ingen tvekan om detta. Samtidigt har var och en åtskilligt gott i sig också.
Hustrumisshandlaren är en omtyckt lärare, som ser även de osynligaste av eleverna. Pedofilen tycker att det är upprörande att damfotbollen inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Mobbaren försöker rädda sin mamma undan spriten och mördaren… Ja mördaren vill egentligen bara bli sedd och respekterad.
Dessa är de skyldiga, men de är inte ensamma. Runt omkring dem finns föräldrar och lärare, klasskamrater, socialsekreterare och poliser. Många delar upplevelsen att gå på fälgarna i ett samhälle där kraven ökar och resurserna minskar och synfältet stadigt krymper till att snart bara omfatta den egna överlevnaden.
Någonstans i glappet mellan den goda viljan och den förlamande tröttheten gror fröet till den annalkande katastrofen. Grundligare än någon statlig utredning utforskar den tre timmar långa uppsättningen bristerna i den svenska samhällskroppen och resultatet de kommer fram till är djupt tragiskt och bara alltför trovärdigt.
Ändå blir det inte tungt. Nej, det är med lätt hand ensemblen drar åt knutarna i ett nät av händelser som visar sig vara obönhörligt förbundna med varandra. Fyra skådespelare turas om att gestalta de sammanlagt 23 rollerna och metamorfoserna är blixtsnabba och precisa. Uppsättningen utsågs till 2015 års bästa svenska nyskrivna pjäs av Internationella Teaterunionen. Det är på alla vis välförtjänt.
Gå till toppen