Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Kongo behöver inte utopister"

Våld, gruvor, tåg och sten. Kongolesiske Fiston Mwanza Mujilas febriga debut om ett genomkorrumperat afrikanskt gruvsamhälle på gränsen till sammanbrott har hyllats som en av de senaste årens bästa afrikanska romaner.

Hur skriver man om ett land som under hundratals år dominerats av plundring, skövling, slaveri och massmord? Om ett land som med våld tvingats in mellan gränser uppdragna av hänsynslösa kolonialmakter, för att sedan lämnas i händerna på maktfullkomna politiker, krig och korruption?
Kort sagt, hur skriver man om Kongo?
Kongolesiske författaren och poeten Fiston Mwanza Mujila vände sig till en annan generation på en annan kontinent, nämligen de europeiska postnazistiska författarna i framför allt Tyskland, för att söka svar.
– Dagens Kongo påminner om det postnazistiska Tyskland. Hur kan jag skriva om våldet, hur kan jag skriva om detta land, och på vilket språk? De tyska författarna efter kriget brottades med samma frågor när de skulle skriva om förintelsen. Folk som Heinrich Böll, Günter Grass, Ingeborg Bachmann och de andra författarna i Gruppe 47 blev väldigt viktiga för mig, säger Fiston Mwanza Mujila.
Hans debutroman ”Tram 83”, som kom ut på franska 2015, utspelar sig i ett fiktivt land, en utbrytarrepublik, som i boken bara omnämns som ”Stad-Landet”. Det styrs av en general som för att kunna ge utländska gruvbolag möjlighet att plundra landets naturtillgångar stänger av strömmen för invånarna flera dagar i veckan.
Männen säljer sina kroppar till gruvdriften, kvinnorna sina kroppar till männen. Och för att stå ut med tillvaron samlas de på barer som Tram 83, som också blivit bokens titel, för att supa, knulla och slåss.
Mitt i alltihopa finns en rostig tågstation där tågen på sin höjd saktar in en smula för att släppa av och på passagerare.
Det är till den här mardrömmen som författaren Lucien kommer för att avsluta en bok. Han får husrum hos sin ungdomsvän och numera rival, Requiem, en skrupellös gangster som verkar på den svarta marknaden för landets mineraltillgångar.
De båda männen är varandras motsatser. Den ene naiv idealist, ett slags afrikansk Don Quijote med näsan i sina böcker. Den andre hänsynslös individualist med enbart sitt eget bästa för ögonen.
Med en febrig och hetsig ton leder Fiston Mwanza Mujila de båda genom en mångröstad berättelse som hyllats av kritikerna som en ny blick på ett fördärvat land.
Fiston Mwanza Mujila föddes 1981 i Lubumbashi, en gruvstad i provinsen Katanga i sydöstra Kongo. Lubumbashi, som tillsammans med huvudstaden Kinshasa och Mbuji-Mayi legat till grund för ”Stad-Landet” i boken, präglades under Fiston Mwanza Mujilas uppväxt av en stark förening av kroppsarbete och maskulinitet. Men familjens uppmuntran till en intellektuell karriär gjorde det istället möjligt för Fiston Mwanza Mujila att ta sig in på universitetet och resa till Europa.
I mitten av 00-talet kom han till Tyskland, sedan Österrike. Han skriver idag poesi och dramatik på både franska och tyska. Dessutom undervisar han vid universitetet i Graz där han också arbetar på en avhandling om minnet av kolonialt våld i kongolesisk litteratur.
Det var i Österrike som han kände att han kunde han skriva på sitt modersmål franska, utan att hela tiden tyngas av kolonialismens våld i språket.
– Språket var det viktiga för mig, inte dess kontext eller franskans historia som kolonialt språk. Jag ville kunna använda språket som ett språk. Många intellektuella européer säger att det är svårt för dem som européer att skriva om Afrika. Men då glömmer de att det för oss afrikaner är ännu svårare, säger han, och tillägger att distansen som uppstod mellan honom och Kongo och dess forna kolonialmakt Belgien blev avgörande för hans skrivande.
– Jag har en kongolesisk identitet, men också en belgisk-fransk identitet eftersom jag skriver på franska och har läst mycket fransk och belgisk litteratur. Så för mig var det väldigt intressant att som boende i Tyskland och Österrike, kanske nu med en tysk eller österrikisk identitet, få ett annat perspektiv, säger han.
Lika viktigt för bokens tillkomst var jazzmusiken, som Fiston Mwanza Mujia är en stor beundrare av.
– En dag på stan såg jag en underbar saxofonist. Det var ingen som lyssnade på honom, men han fortsatte att spela. För mig var det helt mirakulöst, och när jag började skriva ”Tram 83” kände jag mig som den musikern. Jag skrev för mig själv, för min själ, för gatan, för staden och jag var väldigt lycklig. Det är bara då jag kan skriva, när jag är lycklig.
Kongo, som koloniserades av Belgien på 1800-talet, har en historia som hör till Afrikas blodigaste. Landet präglas än idag av konflikter och oroligheter, och Fiston Mwanza Mujila upplever att Belgien inte rannsakat sin roll i det som fortfarande är ett sargat land.
– Det debatteras väldigt lite i Belgien. Till skillnad från i Frankrike, där man håller konferenser och hela tiden problematiserar sitt förflutna.
Enligt Fiston Mwanza Mujila existerar i Kongo idag flera hållningar av kolonialism, postkolonialism och post-postkolonialism samtidigt. Landet, som är större än Sverige, Norge, Frankrike, Tyskland och Spanien tillsammans, är starkt splittrat, bland annat på grund av eftersatt eller helt obefintlig infrastruktur.
Detta är också ett tema i ”Tram 83”, något som titeln antyder.
– Vi behöver mer järnväg i Kongo. Samtidigt har tåg en dubbel betydelse i Afrika. Tåg betyder deportation och omflyttning och är för många en symbol för den koloniala eran och det koloniala våldet. Den sydafrikanska musikern Hugh Masekela har sagt att tåget är den första tragedin för Sydafrika, och när Stanley (Henry Morton Stanley, brittisk kolonisatör), kom till Kongo sa han att landet inte var någonting utan tåg.
Fiston Mwanza Mujila upprepar vid flera tillfällen att Kongo egentligen inte är något land, utan flera länder i ett och som snarare behöver teknokrater istället för intellektuella. Trots att porträttet av författaren Lucien i boken på många sätt är en nidbild – ”Kongo behöver inte utopister eller folk som Lucien”, säger Mwanza Mujila – tror han ändå att litteraturen har en roll att spela för att förstå vad som händer i ett av Afrikas trasigaste länder.
– Kongo är väldigt komplext. Jag tror att skönlitteratur är det bästa sättet att skriva om Kongo idag.

Fiston Mwanza Mujila

Född: 1981.
Bor: Graz, Österrike.
Aktuell: Med romanen ”Tram 83” som ges ut på svenska av Rámus.
Utmärkelser: Tilldelades nyligen Etisalat-priset, som är det första panafrikanska priset för skönlitteratur. Är även nominerad till Booker-prisets internationella kategori 2016.
Gå till toppen