Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Solidaritet med subjektet

Julia Peirone

Coral Punch, Fotogalleriet Format, Malmö, tom 24/4.
Unga flickor som faller, blinkar, tuggar tuggummi. Ja, Julia Peirones foton är välkända. Att temat är förväntningar och krav blir nästan smärtsamt i videon ”Jag är alltid glad”. En omsorgsfullt sminkad tjej stirrar in i kameran, medan en röst läser upp berömmande självbeskrivningar av 200 andra modellaspiranter. Glada, smarta, lyckade. Förväntningarna slingrar sig som en boa constrictor runt den unga kvinnan, som ser allt tröttare ut.
Den halvvuxna flickan är ett vanligt tema, inte minst i dag. Som hos Cajsa von Zeipel eller Linn Fernström. För att inte tala om Karl Ove Knausgårds debutbok, som bland annat handlar om en lärares förhållande med en 13-årig elev.
Om vi jämför med Peirones foton, undgår de den pedofila blicken eller den vanliga utslätade ytmässigheten i skildringen av flickkvinnan?
Peirone gör som då en elektronikmusiker undviker banalitet genom att låta oväntade misstag vara med; glitch kallas det. De slutliga porträtten väljer hon från de bilder, som normalt skulle ha plockats bort från början. Modellerna blinkar, gäspar, grimaserar, glömmer bort kameran och vad de skulle vilja se ut som. Så slinker Peirone undan förväntningar och förverkligande. Hon gör porträttglitch. Samma sak i princip med de flickor i träningskläder som hon lät falla okontrollerat till marken. Och plåtade då de reste sig i koncentrerade balansakter. Ibland med ofrivilliga sexuella antydningar, men de hamnar mellan att vara barn och vuxen.
Peirone är också träffande, då hon med enklaste medel kommenterar ytan för vad den är. Ytlig. Ögonskugga från en tagning har blivit glansiga monokromer. Och i fotona av hårsnoddar driver hon förenklingen ännu längre. Tomma ytor mot tofsar i söta färger. Glömda och överblivna med ett och annat hårstrå kvar. Håret är ju annars en viktig skönhetsmarkör, här förvandlat till något som fastnat i en gammal snodd. Ett klassiskt förgänglighets- och fåfänglighetstema, om ni vill.
Peirone kilar in bilderna mellan sina unga modeller och den kommersiella modellestetiken. Med solidaritet, ilska, förlösande humor. Inga blickar får objektifiera dem, de förblir subjekt.
En vecka kvar. Missa inte!
Gå till toppen