Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ann-Sofie Dahl: Ann-Sofie Dahl: ”Det är tillåtet att tycka olika.”

Det finns många skäl att älska Danmark men mest av allt detta:
Debatten. De frimodiga, glada, provocerande diskussionerna. Acceptansen av andra åsikter än de egna.
Det höga, höga taket.
Framför allt om man är svensk.
Sverige och Danmark är ju inte så lika som man kan tro, och ingenstans blir det tydligare än i svenskars och danskars attityder till det demokratiska samhällets innersta kärna: åsiktsfriheten.
Inställningen till den följer de nationella särdragen i övrigt. I det centraliserade, kollektivistiska Sverige utdelas påbud från ovan om vad som är och inte är den riktiga och korrekta åsikten för dagen.
Det kan skifta, som allra tydligast när Löfvenregeringen plötsligen tvärvände i flyktingfrågan. Som det ställde till det för alla dem som precis som vanligt lagt sig bekvämt tillrätta i det dåvarande politiskt korrekta spåret.
För svenska folket – självklart inte alla, men alldeles för många – följer lydigt direktiven från ovan och brer sina 6-8 skivor bröd om dagen.
De individualistiska, anarkistiska, bångstyriga danskarna som bor i ett land där småskalighet och mångfald är grundprincipen och misstänksamheten är stor mot allt som luktar centralisering, gläds åt en rejäl debatt och diskuterar så stickor och strån ryker.
Och är sedan de bästa vänner igen. Eller rättare sagt: ständigt de bästa vänner, för här i landet skiljer man på person och sak.
I Sverige däremot härskar i alla lägen konsensus, ett flottare ord för majoritetens förtryck av minoriteten, och etablerad överideologi sedan urminnes tider.
Bakom en skinande fasad av gränslös förståelse, och med dialog som honnörsordet i umgänget med andra länder och folk, döljer sig en djup intolerans mot dem som har mage att inte hålla med.
I Sverige avfärdas gärna uppfattningar som avviker från den norm som råder för dagen med något tillhygge ur den rikliga arsenal av invektiv som varje god svensk förmodas hålla sig med.
Rasist! Det funkar ju alltid. Eller, när argumenten tryter som värst, kanske att den andre har en avskyvärd människosyn. Längre än så når sällan ett svenskt samtal, för därefter inträder nästa fas i umgänget svenskar emellan: bestraffningen. Den fås i olika nyanser och grader, från sura blickar, att man inte längre hälsar på stan – och upp till den moderna tidens yttersta straff: att tas bort från Facebook.
Mobbning kallas det när det sker på skolgårdar.
En konsekvens av detta är att svenskar ofta är rätt usla debattörer, helt enkelt av brist på övning. Det märktes i de svensk–danska tv-debatterna i höstas, som var utomordentligt pinsamma historier för svenskarnas del.
I svenska debattprogram vänder man ju inte på argumenten; där sitts det på läktare och skriks rakt ut i luften, utan ögonkontakt med motståndaren.
Nu gör SVT ett nytt försök med debattprogrammet Opinion Live.
”Det är tillåtet att tycka olika”, förklaras grötmyndigt och uppfostrande i förhandsreklamen.
Ja, det är klart att det är. Det är till och med nödvändigt.
Gå till toppen