Åsikter

Läsartext: Betygssystemet straffar och sorterar ut dem som inte ständigt är på topp

Nyligen skrev gymnasieeleverna Ida Nilsson och Sebastian Rystad om det nya betygssystemet och pressen att prestera på topp under tre år (1/4). I sin respons till eleverna försvarar läraren Johan Ahlström kursbetygen och menar att problemet är vissa lärare – inte kursbetygen i sig (7/4).
I dagens betygssystem startar eleverna i någon mening med full poäng och får sedan minuspoäng för varje miss. Istället borde fokus vara på positiv utveckling, skriver Agneta Gulz.Bild: Bertil Ericson / TT
Men Ahlström missar huvudpoängen. Varenda kursbetyg räknas in i elevens slutliga betygsgenomsnitt, alltså det avgångsbetyg som är avgörande för elevens framtida möjligheter att utbilda sig vidare.
Det tidigare systemet med ämnesbetyg då ett ämne lästs klart tog, till skillnad från kursbetygssystemet, viss hänsyn till det faktum att åren mellan cirka 15 och 19 är en komplex, omvälvande och påfrestande tid för många. Fortsatta möjligheter efter gymnasiet behövde då inte nödvändigtvis påverkas av att en elev: 1. har svårigheter att komma igång och finna sig tillrätta på gymnasiet, 2. är relativt omogen i början av gymnasietiden för att sedan utvecklas och mogna, 3. har svårigheter under vissa tider under gymnasiet på grund av relationer, familjeproblem och så vidare.
Idag är det, som eleverna skrev i sin text, istället så att de har en press att prestera på topp i varje kurs under hela gymnasieperioden. De flesta av dagens gymnasieelever är mycket målmedvetna och är fokuserade på högskolan från dag ett. Den som vet att det krävs toppoäng för att komma in på en eftertraktad utbildning men som misslyckas i några kurser i gymnasiets årskurs 1 blir av naturliga skäl inte så motiverad att arbeta vidare med sitt lärande. Den som fortfarande upplever sig ha chansen, riskerar att istället bli sjuk av pressen. Antalet gymnasieelever som sjukskrivs för stress och utbrändhet ökar kraftigt.
Kursbetygssystemet är också lärfientligt i sig självt. Eleven startar i någon mening med full poäng och får sedan minuspoäng för varje miss. Det är ett straffande system som sorterar ut dem som av olika anledningar inte lyckas hålla sig ständigt på topp.
Istället borde fokus vara på positiv utveckling, att ha en möjlighet att komma igen, bygga på. Det är i grunden en utvecklingsresa på tre år som unga människor, med stöd från sina lärare, ska genomföra,
I en av mina roller, den som universitetslärare, möter jag unga som slutfört gymnasiet. Det enda väsentliga ur mitt universitetslärarperspektiv är var den unga personen befinner sig just då. Det är helt irrelevant om hen varit omogen, omotiverad, haft svaga språkfärdigheter, haft ett kaotiskt tonårsliv etcetera och därför inte klarat studierna så bra under tidiga gymnasieår. Den som kommer igen och når ett bra läge i slutet av gymnasiet – eller för den delen efter gymnasiet (jag är förespråkare för ett generöst Komvux) – ska inte straffas för det som varit tidigare. Jag vill kunna ta emot dessa unga människor på universitetet. De förtjänar det och de är inte sällan högt motiverade.
Jag beklagar att svenska skolforskare med svag förankring i verkligheten fått reformera sönder en tidigare välfungerande gymnasieskola till ett getingbo fyllt av pseudokvantiteter, där det ständigt surras om bedömning, utvärdering och kursbetyg.
Agneta Gulz
Gå till toppen