Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nöje

Mjölksyreframkallande eufori som stärker publiken i sin tro

Pvirs

Pumpehuset, Köpenhamn, 16/4.
Ni vet den där textraden "Reach out and touch faith" i Depeche Modes "Personal Jesus"? Sällan har jag sett den så konkretiserad som när amerikanska Pvris (uttalas Paris) frontfigur Lyndsey Gunnulfsen går ned på knä vid scenkanten för att komma så nära publiken som möjligt. Ända fram till mixerbordet är det nästan bara unga tjejer och de packar ihop sig som sardiner för att så många som möjligt ska kunna sträcka ut armen och röra vid Lyndsey.
Vilken trosuppfattning det är vi pratar om? Den att unga tjejer kan rocka, en tro som även år 2016 är kontroversiell bland män som tror att Gud skapade elgitarren av Adams penis. På scen agerar Lyndsey mest bonusgitarrist – leadgitarristen Alex Babinski sköter det mest väsentliga strängarbetet – men det är hon som är bandets låtskrivare och drivkraft.
Förhoppningsvis räcker hennes hamrande i "My house" för att inspirera ett antal kvinnliga fans att fortsätta spela gitarr och repa med sitt band. Räknar vi med förbandet Bones – som får öronbedövande jubel för sin låt "Girls can't play guitar" – är det tre gånger så många gitarrkvinnor som gitarrmän på scen under kvällen. Ett samtidssymptom? Håll tummarna.
Mest självklar är Lyndsey i rollen som sångerska, med en tuffpoppig röst som påminner om en yngre Pink eller Kelly Clarkson. Den är inte så särpräglad i sig, men den är stor och stark och får de dagboksgrubblande låttexterna att träffa rätt. Hon sjunger så övertygande att hon till och med kommer undan med att använda en slappt formulerad spökmetafor i inte mindre än fyra låtar.
Minst effektiva är "Only love" och "Holy", två låtar som framförs med enbart sång och gitarrspel med jättemycket delayeffekter. Visst är det skönt att inte hela konserttimmen är en uppmaning att studsa till refrängstark electrorock, men Pvris styrka är definitivt att gå all in med keyboards och en konstant headbangande trummis och pumpa upp en mjölksyreframkallande eufori. Och, som sagt, att stärka publiken i sin tro.
Gå till toppen