Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Staden där fasaderna får sköta sig själva

”Varning! Fallande fasad!” Så står det på skylten som hänger på ett rep som spärrar av trottoaren på Kralja Petra-gatan. Det är inget ovanligt inslag i gatubilden alls. När en israelisk kompis föräldrar hälsade på sammanfattade de sitt intryck av Belgrad med ordet ”försummad”. Det är bara att hålla med. Fasaderna på de vackra byggnaderna, ofta med utsmyckningar och snirkliga balkonger, faller ner i stora sjok. De behöver putsas, målas och allt vad man nu gör för att underhålla byggnader.
Men vem ska bekosta det – det är frågan värd en miljon dinarer. För i många fall är det ingen som äger byggnaden. Varje enskild lägenhet har förstås en ägare, men de gemensamma utrymmena, som trapphus, hiss, innergård, fasad och tak hänger liksom i luften. Efter andra världskriget förstatligades fastigheter så att varje arbetare i socialistiska Jugoslavien fick ett eget hem. Och sen privatiserades de igen på nittiotalet när Milosevic behövde pengar. Sedan några år tillbaka kan de ursprungliga ägarna kräva tillbaka sina fastigheter, men i de flesta fall kompenseras de med värdepapper och kontanter istället. Fasadproblemet kvarstår alltså.
Nu tänker ni att det där är ju enkelt löst med en bostadsrättsförening med gemensam kassa och ordförande och kassör. Men föreningskulturen i Serbien skiljer sig en del från den i Sverige. Låt mig illustrera med några exempel från verkliga livet:
För att använda hissen i mitt hus måste man ha en kodnyckel. Det är rätt få av mina kedjerökande vänner som kan tänka sig att ta trapporna till sjätte våningen, så det blir ett himla farande upp och ner med hissen vid besök. Vadan detta opraktiska arrangemang? Jo, när hissen behövde bytas ut för några år sedan hade mina grannar olika åsikter om hur mycket den nya hissen fick kosta. De rika vann, och de som inte ville, eller kunde, betala sin del av kostnaden, de får inte använda hissen. Denna konflikt har förstås lämnat djupa sår efter sig. När jag häromveckan ringde hissfirman för att beställa en ny nyckel fick jag veta att alla beställningar måste gå genom ordföranden för husrådet. Det har nämligen hänt att sådana som inte har rätt till hissen försökt ”lura till sig” en nyckel på detta sätt…
Varje fastighet måste alltså ha ett husråd, så långt från bostadsrättsföreningarnas Sverige är vi trots allt inte. Men mitt första, och hittills enda, möte i nya huset var en parodi på demokrati. Den välbärgade hissfalangen körde fullkomligt över de övriga (konfliktens djupa sår - uppdelningen består). Mötet hölls för övrigt på stående fot i porten. Inget fika i sikte, om man säger så.
Min kompis Srecko berättar om en lapp i sin port i Novi Beograd. ”Pengar för trappstädningen skulle ha lämnats till granne X. Det är väl känt vem som inte betalat än. Rättas detta inte till kommer namnen på dem som inte betalat att sättas upp här så ni får skämmas!”
Det är nog tur att det inte finns gemensamma tvättstugor i Serbien.
Gå till toppen