Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En kaka som smakar

Aris Fioretos

Vatten, gåshud – ett otal ord om romanen. Norstedts.Första meningen: När Italo Calvino mot slutet av sitt liv funderade över litteraturens roll inför det nya årtusendet undrade han inte hur det skulle gå ”för boken i den teknologiska tidsålder vi kallar den postindustriella”.

Tiden har verkligen gjort det den ska med Aris Fioretos.
Aris Fioretos växte upp i Lund. Hans senaste roman "Mary" nominerades till Augustpriset och tilldelades Sveriges Radios Romanpris.Bild: Vilhelm Stokstad/TT
Sedan debuten med ”Delandets bok” 1991 har hans författarskap knådats, jäst och vuxit till ett bakverk som idag är så utpräglat och säreget att det borde få ett eget namn. Fioretoskakan kanske?
Receptet har två huvudingredienser: lekfullt intellekt och personlig biografi. Stommen består av läsning och översättning av europeisk kanon från tysk romantik till samtida poesi, (tänk Hölderlin, Benjamin och Sachs) lägg till det en gnutta postmodern filosofi (Derrida) och reflektioner över den egna brokiga bakgrunden. Fyllningen består av tunna lager encyklopediskt kunnande om allt från maneter till högklackade skor och utdöda versmått.
Ovandelen består av klassisk antik bildning med betoning på Hellas (författaren har som bekant grekiska rötter), och ett sällsamt öppet sinne toppat med en vass, sardonisk humor. Pudra med nyckfulla infall och en fäbless för att spela schack med läsaren. Tryck sedan ner en rosa marsipanros med namnet Nabokov på ena sidan av bakverket, och en Italo Calvino-stege i bränt socker på den andra, och kakan är färdig.
Det här var kanske ett omständligt sätt att säga att Aris Fioretos bara har blivit bättre med åren. Det kändes ändå nödvändigt att använda en allegorisk bild eftersom han efter tre decennier av litterär verksamhet har transformerat sig själv till en slags hybrid. Fioretoskakan går inte att klassificera, den utgör sin egen kategori som handlar om att undersöka jagets förhållande till skrivandet och läsandet. Och att placera sig själv i historien. Om de tidiga försöken kunde vara svårgenomträngliga, så går Aris Fioretos i nya essäboken ”Vatten, gåshud” från klarhet till klarhet.
Essän är en fusion av alla de litterära erfarenheter han som författare, kritiker och översättare skaffat sig, och resultatet är en text som på en gång är en betraktelse över romanen som konstform, en personlig poetik och en metalitterär fantasi kring ett gammalt keramikkärl från 400-talets Aten.
Om vi börjar med keramikkärlet. Figurerna på det antika dryckeskärlet är återgivna på bokomslaget, och gestaltar Medusas dekapitering. Fioretos använder fresken som en slags gångmatta åt sin essä. Tillsammans med oss vandrar han från figur till figur och presenterar flippade fantasier om deras mytologiska betydelse, samtidigt som han lägger ut sina tankar om romanen. Det är oerhört elegant.
Jag är visserligen inte helt övertygad om Medusaspekulationerna, men jag är desto mer fascinerad av tankarna kring skrivandet. De landar mitt i samtiden och blir ett försvarstal för romanen som särskild kunskapsform som inte alltid behöver berätta rakt, episkt eller enkelt för att förmedla insikter. Fioretos uttrycker det bäst själv (han är en oneliner-mästare):
”Trots allt är litteraturen inget pyjamasparty, där behovet av bekväm samhörighet får ersätta känslan för nerv, komplikation och bräcklighet.”
Nyskapande romaner som Aleksandar Hemons ”Frågan om Bruno”, Nina Bouraouis ”Mina onda tankar” eller Judith Schalanskys ”Atlas över avlägsna öar” fyller viktiga funktioner inom prosakonsten. En uppbruten kronologi kan säga något avgörande om vår tidsuppfattning. Tystnader och uteslutningar kan gestalta starkare känslor än ord, och en monoman uppräkning av försvunna leksaker kan säga lika mycket om förlust som någonsin Jonathan Franzens tegelstenar.
I en oerhört komisk utvikning undersöker också Fioretos den meningslösa utvikningens roll i en roman och frågar sig hur man skapar framåtrörelse i en historia. Avslutningsvis undrar han om det kan vara självförglömmelsen och välbehaget som uppstår när man läser som gör att romanen har behållit sin status genom århundradena.
Frågorna är många och de får alltid svar. Fioretos är ingen posör som burrar upp sig med märkvärdiga termer för att imponera. Han söker verkligen kunskap och klarhet, och han vill dela den med oss. Resonemang får gärna vara komplicerade, för att inte tala om ekvilibristiskt fulländade – men de får aldrig vara dunkla. Här är han lite unik eftersom flera av generationskamraterna runt åttiotalstidskriften ”Kris” tyvärr fortfarande tyngs av en elitistisk och misogyn barlast som gör dem obekväma att läsa. Det är tydligt att Fioretos har gått åt motsatt håll. Nyfiket (men aldrig utan kritiska glasögon) kastar han sig långt in den feministiska teoribildningen och letar efter fördelar och nackdelar med écriture féminine, likaväl som han citerar Harold Bloom eller någon tysk planktonforskare. I sina romaner arbetar han med att gestalta och förstå kvinnors erfarenheter, och i den här essäboken delar han med sig av allt han tänkt, skrivit, läst och upplevt på senare tid, vilket minst sagt är en hel del.
Det var länge sedan jag kände att jag ville stanna kvar i en bok men med Aris Fioretos är det verkligen så. ”Vatten, gåshud” kunde ha varit dubbelt så lång.
Gå till toppen