Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Gripande om sviken tonåring

Malony

Frankrike (La tête haute), 2015. Regi: Emmanuelle Bercot. Med: Rod Paradot, Catherine Deneuve, Benoît Magimel, Sara Forestier. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.00.
Redan som sexåring tas lille Malony om hand av sociala myndigheter eftersom hans instabila och ibland missbrukande mamma (Sara Forestier) inte klarar av honom. Pappan har stuckit. Sju år senare bor Malony (Rod Paradot) åter tillsammans med lillebror och modern. Han skolkar, stjäl bilar och ger sig ut på vansinnesfärder. På nytt möter han ungdomsdomaren Florence (Catherine Deneuve) vars beslut påverkar hans framtid. Den här gången hamnar han på ett ungdomshem på landet.
Det ska genast sägas att amatören Rod Paradot är lysande filmen igenom. Hans envisa sätt att ser ner i bordet, de fientliga ögonkasten när han slutligen lyfter blicken, de skakiga benen innan han plötsligt far upp och ut i fysiska attacker både mot människor och föremål och de korta ögonblick då behovet av ömhet lyser igenom resulterar i ett gripande, komplext porträtt av en sviken ung människa som saknar tilltro till omgivningen och har svårt med auktoriteter. Allra bäst är han i det känsliga samspelet med sin övervakare Yann (Benoît Magimel), en man med likartad bakgrund och ännu inte hundraprocentigt trygg i tillvaron. Domaren Florence står däremot alltid stadigt på marken. Hon är i Catherine Deneuves säkra spel en sinnebild för pålitlighet och värme, men också krav på anständighet och rättvisa.
”Malony” blir givetvis även en samtidsskildring av det mångkulturella Frankrike, något som framgår både under pojkens tid på ungdomshemmet och ännu tydligare i fängelset som han senare döms till.
Det är oundvikligt att inte jämföra ”Malony” med de belgiska bröderna Dardennes filmer om socialt utsatta och missanpassade ungdomar liksom även ett par av Ken Loachs verk, också de med unga amatörer i huvudrollerna. Och då lyser svagheterna i Bercots lite vindlande historia igenom. Filmen hade behövt en stramare dramaturgi. Den trubbiga kärlekshistorien mellan Malony och Tess hänger lite i luften, eftersom flickans bakgrund förblir dunkel. Även den komplicerade och bitvis kärleksfulla relationen till mamman hade kunnat fördjupas.
Dardenne-brödernas bildberättande är oerhört genomarbetat, stilsäkert och hundraprocentigt anpassat till innehållet. Emmanuelle Bercot väljer ett mer konventionellt formspråk. Hon har ett bultande hjärta men söker sig fortfarande fram språkmässigt. Som helhet ger filmen intryck av att vilja säga mer än den riktigt förmår gestalta.
Gå till toppen