Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Per T Ohlsson: En samlad bedömning

Mest beklämmande är signalerna från Miljöpartiet.

Många förknippar nog ordet med skolans kemilektioner: lackmustest. Lackmus är ett vattenlösligt färgämne som används som indikator för surt och basiskt. Men begreppet används också i överförd bemärkelse som beskrivning av en fråga eller ett ställningstagande som definierar vad som är rätt och fel, en betydelse som importerats från engelskan.
När det gäller demokrati och alla människors lika värde finns inget tydligare lackmustest än Förintelsen. Den som svajar i sin hållning till den största förbrytelsen i mänsklighetens historia bör med rätta betraktas som demokratiskt opålitlig.
Tydligast är det på den extrema högerkanten och bland militanta islamister. I dessa kretsar förnekas eller förringas Förintelsen. Det är förfärande – och förväntat. När Jean-Marie Le Pen i Frankrike eller någon iransk potentat hävdar att Förintelsen är ett påhitt, eller en bagatell, så förvånas vi inte: judehat är en del av fascismens och islamismens gemensamma DNA.
Men liknande tendenser grasserar hos yttervänstern. Där är det inte ovanligt att relativisera Förintelsen genom slentrianmässiga jämförelser med israeliska övergrepp, ett historielöst och farligt ofog som i sitt svenska sammanhang har blottlagts av idéhistorikern Henrik Bachner i en oundgänglig avhandling om antisemitismens renässans, Återkomsten.
Förintelsen var unik i sin industriella systematik, i sin ”avsedda fullständighet”, för att tala med en auktoritet på området, historieprofessorn Yehuda Bauer. Han har formulerat det med en kuslig precision som behöver repeteras gång på gång:
Nazisterna var ute efter judar, efter alla judar. Enligt den nazistiska politiken var alla personer med tre eller fyra judiska far- och morföräldrar dömda till döden för brottet att ha blivit födda. En sådan politik har aldrig förut tillämpats i den mänskliga historien och skulle utan tvivel ha verkställts universellt om Tyskland hade vunnit kriget.”
Vilket leder oss till Mehmet Kaplan, bostadsministern som tvingades avgå i måndags, och till hans parti, Miljöpartiet.
Anledningen till Kaplans olämplighet var, ytterst, att han inte klarade lackmustestet, även om både statsminister Stefan Löfven (S) och de gröna språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin (MP) försökte framställa avgången som en ren praktikalitet: uppståndelsen kring Kaplans kontakter skulle stå i vägen för hans ministergärning.
Det var illa när det i förra veckan avslöjades att Kaplan har ätit middag med företrädare för den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna och att han umgåtts med representanter för Milli Görüs, en islamistisk grupp som står nära Turkiets allt mer auktoritära regeringsparti AKP och president Recep Tayyip Erdogan. Tämligen omgående blev Kaplan offentligt tillrättavisad av statsministern via en skriftlig kommentar.
Men vad som till sist gjorde Kaplan omöjlig i regeringen var ett tv-inspelat uttalande från ett möte hos en somalisk förening i Fittja 2009, då han var riksdagsman och ledamot av MP:s partistyrelse:
”[A]tt israeler idag behandlar palestinier som man behandlade judar under det tyska 30-talet.”
Det var ingen slarvig förlöpning eller lösryckt mening, utan ingick i ett längre resonemang om den israelisk-palestinska konflikten. Till saken hör att EU-parlamentet definierar ”jämförelser mellan nutida Israels politik och nazisternas” som en form av antisemitism.
Utrikesminister Margot Wallström (S), själv skarpt kritisk till den israeliska politiken, reagerade snabbt: ”Jag tycker att det är ett fruktansvärt uttalande.”
Ändå vägrade vice statsminister Åsa Romson och utbildningsminister Gustav Fridolin ta avstånd från sin partivän. Istället hyllade de honom i ett pressmeddelande, där de beklagade ”den negativa bilden av Mehmet”. Kaplan har, förklarade de, ”kämpat outtröttligt för mänskliga rättigheter, demokrati och dialog”:
”Vi har aldrig tvivlat på vem Mehmet är som person eller vilka hans drivkrafter är.”
Att de ”aldrig tvivlat på” Kaplan säger något illavarslande om tillståndet i det ena regeringspartiet. Ty redan före sin utnämning till minister 2014 hade Kaplan agerat och uttalat sig på ett sätt som borde ha diskvalificerat honom från en statsrådspost.
För fyra år sedan bjöd Kaplan in den ökända islamisten och antisemiten Yvonne Ridley till riksdagen. Och bara ett par månader före valet 2014 framträdde Kaplan, då Miljöpartiets gruppledare i riksdagen, vid ett seminarium i Almedalen, där han liknade jihadister som åker från Sverige för att slåss i Syrien vid svenska frivilliga i finska vinterkriget 1939–1940, en horribel koppling.
Finland slogs för sin frihet mot en totalitär stormakt, Sovjetunionen, som vid denna tid var i förbund med Nazityskland, och lyckades, trots en hård fred, rädda sin självständighet. Det hade inte gått utan bistånd från Sverige, som mitt i den begynnande världsbranden nästan tömde sina militära förråd för att stoppa Stalin på andra sidan Bottniska viken. De 8 000 svenska frivilliga som gav sig iväg hade ingen större militär betydelse, men bidrog till att avlasta de kämpande finnarna. Bland alla de europeiska länder som hemsöktes av andra världskriget fanns bara tre vars huvudstäders gator aldrig trampades av främmande stövlar: Storbritannien, Sovjet – och Finland.
Att ens andas om likheter mellan Finlands ödeskamp och IS terror i Syrien tyder på en så förvriden historiesyn hos Kaplan att larmklockorna borde ha ringt. Det gjorde de inte, varken hos den gröna partiledningen eller hos Stefan Löfven. Trots att Nalin Pekgul, tidigare riksdagsledamot och stridbar ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet, i oktober 2014 varnade för Kaplan:
”Utnämningen av Mehmet Kaplan till minister är förvånande och förfärande … Det här är inget annat än ett svek mot de människor som i första hand drabbas av islamisternas intolerans och förtryck.”
Istället stod Stefan Löfven i regeringshögkvarteret Rosenbad och hummade om att han efter ”en samlad bedömning” kommit fram till att den förträfflige Kaplan blivit olyckligt blockerad i sin ministerroll. Det kan ha varit den mest genanta presskonferensen där sedan dåvarande finansministern Bosse Ringholm 1999 papegojlikt upprepade att riksrevisionschefen Inga-Britt Ahlenius hade bett om en ny tjänst.
Men mest beklämmande är signalerna från Miljöpartiet. Kaplan, född i Turkiet och troende muslim, beskrivs som ett offer för blodtörstiga medier och islamofobi.
Det är naturligtvis nonsens.
Ponera att försvarsminister Peter Hultqvist (S) hade gått på middag med svenska IS-supportrar, liknat Israel vid Nazityskland och förklarat att Vladimir Putin bedriver ett hedervärt försvarskrig i östra Ukraina, precis som en gång finnarna vid Suomussalmi och Raate.
Någon som tror att denne rosigt blonde dalmas hade fått behålla jobbet?
Vad som avtecknar sig är inte bara Mehmet Kaplans olämplighet, utan också Miljöpartiets.
Gustav Fridolin verkar ha haft rent personliga motiv att in absurdum stödja Kaplan, som han beundrar. Journalisten Maggie Strömberg berättar i sin rappt välskrivna bok om Miljöpartiet, Vi blev som dom andra, att Fridolin inte ville kandidera som språkrör förrän Kaplan bestämt sig för att avstå. Sådana sentimentala överväganden tycks ha grumlat Fridolins demokratiska blick.
Allvarligast är dock tveksamheterna kring Miljöpartiets grundläggande värderingar.
Redan försvaret av Kaplan är problematiskt, men till detta fogade partiets grundare och grå eminens Per Gahrton en konspiratorisk dimension när han i TV4 i tisdags skyllde Kaplans avgång på ”en kampanj, inte minst från Israels sida”.
Israel, alltid Israel.
Och så var det MP-politikern Yasri Khan som försvarade Kaplan och vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. I onsdags drog Khan tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen och lämnade alla uppdrag. Valberedningen i ett feministiskt parti kände till att Khan vägrar hälsa på kvinnor på samma sätt som på män. Ändå nominerades han.
För att återgå till lackmustestet:
Någonstans under Kaplanaffärens yta vibrerar Åsa Romsons hittills värsta övertramp. I en partiledardebatt i SVT i maj förra året hasplade hon ur sig:
”Vi håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.”
De tragedier som utspelar sig på Medelhavet när människor på flykt drunknar i tusental är hjärtskärande och en skam för ett handfallet EU. Men att jämföra med nazisternas mest ökända dödsfabrik är helt orimligt och en relativiserande skymf mot Förintelsens offer.
Åsa Romson ångrade sig. Men i vilka dyiga tankedjup, eller i vilken bottenlös okunnighet, uppstår impulsen att göra en sådan jämförelse?
Tänk om Mehmet Kaplan inte är en olyckshändelse.
Tänk om han är ett symptom.
Vid en samlad bedömning.

MER ATT LÄSA

Förintelsen i perspektiv (Natur & Kultur) av Yehuda Bauer.
Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 (Natur och Kultur) av Henrik Bachner.
Vi blev som dom andra. Miljöpartiets väg till makten (ATLAS) av Maggie Strömberg.
Papper på klåpare, Per T Ohlsson 7/6 2015.
Gå till toppen