Förra veckan stormade det runt och inom Miljöpartiet. Turbulensen kring tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan har rivit av ett lock i den allmänna debatten. Nu uppmärksammas värderingskollisioner, islamismens politiska agenda, förnekelse av folkmord och svenska regeringsföreträdares syn på judar och Israel.
Socialdemokraterna tycks se en chans att gömma sig bakom MP. Flera företrädare för S har varit ute och sagt usch och fy. I ljuset av att MP har blivit en samlingsplats för extrema åsikter, hoppas S att de egna handlingarna ska blekna i jämförelse och framstå i bättre dager. Men den strategin lär knappast fungera.
Istället är det så att Mehmet Kaplans parallell mellan Israels agerande och nazisternas, hans deltagande i Ship to Gaza och inbjudan till antisemiter som Yvonne Ridley att komma till Sveriges riksdag, är extrema uttryck för ett mönster.
Per Gahrton (MP) menade i TV4:s Nyhetsmorgon att kritiken mot Kaplan är en kampanj iscensatt av Israel. Att svenska politiker gör uttalanden som liknar tanken på en sionistisk eller judisk konspiration är problematiskt. Utrikesminister Margot Wallströms standardsvar på kritik av uttalanden som skapat ansträngda diplomatiska relationer, är att Israel och det judiska civilsamhället avsiktligt och ständigt missförstår det hon säger.
Det är givetvis inte enbart i retoriken det finns en problematisk negativ slagsida i relationen till Israel och det judiska folket, utan även i handling. Ett aktuellt exempel är Sveriges agerande angående den resolution om Jerusalems heliga platser som Unesco, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, antog den 15 april.
Fokus är de områden som i judisk-kristen tradition kallas Tempelplatsen och Västra muren/Klagomuren. Båda är judendomens heligaste platser och har även en central betydelse inom kristendomen.
Men i resolutionen benämns platserna i stort sett endast utifrån den roll de spelar inom islam. Tempelplatsen nämns inte, utan beskrivs som Al-Aqsa moskén/Al-Haram Al Sharif. Området runt Västra muren, Kotel, benämns nästan uteslutande som al Buraq-Plaza.
Det här kan tyckas vara finstilt, men i de konflikter som utspelas i Mellanöstern är signalen i resolutionen öronbedövande. Judarnas och de kristnas band till platserna förminskas och osynliggörs.
Unesco har till sin uppgift att stödja kulturell och religiös mångfald. Genom det ensidiga namngivandet gör man tvärtom. Denna språkliga historierevisionism innebär att Unesco åsidosatt sitt uppdrag och blivit en aktör i ett infekterat politiskt spel.
Och hur såg röstfördelningen ut? Länder som USA, Tyskland och Storbritannien röstade mot Unescos resolution. Sverige röstade för.
Att den svenska regeringen stödjer den här formen av historierevisionism är bekymmersamt. De rödgröna har fortsatt en del att förklara vad gäller Israel, synen på judendomen och föreställningarna om det judiska folket.