Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Det snackas redan namn, MP.

När de gröna språkrören kallar till presskonferens är förväntningarna höga. Hur ska Gustav Fridolin och Åsa Romson röja i röran? Syna partiets ifrågasatta värderingar? Avgå?
"Vi tar kritiken på allvar", sade Romson.
De ska lära av misstagen, ta värderingsdiskussionen på allvar. Nystart. Sedan blir det snurrigt. De ställer sina platser till förfogande – men vill sitta kvar.
”Vi är beredda att fortsätta, men vi behöver ett starkt mandat från kongressen”, sade Fridolin.
Som om problemet hela tiden har varit ett svagt mandat – inte ett svagt ledarskap. På vilket sätt det här ska hjälpa partiet blev inte glasklart.
Att hitta seriösa utmanare till kongressen om bara tre veckor är svårt. Det vet ledarduon, förstås. Detta var kanske ett smart drag. Men det kan slå tillbaka om debatten fastnar i vem som kunde ta över.
Att de två förklarar sig redo att röstas bort – som varje ledare i varje demokratisk församling – kan tolkas som att de ser sina brister, men vill ha en ny chans. Partiet behöver knappast lov att diskutera; ingen fråga brukar vara för liten eller udda på de grönas frejdiga kongresser.
Och som det finns att prata om. Efter debaclet med Mehmet Kaplan och Yasri Khan står frågorna på kö: feminism, islamism, infiltration? Varför viker de gröna ner sig i hjärtefrågor som Vattenfalls brunkol och flyktingmottagandet? Vart tog Fridolins skolfix vägen?
Språkrören opponerar mot sina egna regeringsbeslut. Knappt har de sparkat Kaplan så försvarar de honom. Det snällaste som kan sägas är att de verkar vilja väl.
Makten framför allt räcker inte för alla gräsrötter, partiet hyser många drömmar. Kongressen kan bli en rysare. Det kan visa sig att språkrören varit för smarta för sitt eget bästa.
Vad skulle de ha gjort? Tagit sig själva på orden och ställt sina platser till förfogande, på riktigt. Nystart är inte mer av samma.
Gå till toppen