Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hustvedt har känsla för förnuft

Siri Hustvedt

Leva, tänka, titta. Övers Ulla Roseen. Norstedts.

”Vem i hela världen är jag?” Det frågar sig Alice i sitt Underland av förskjutna proportioner och växlande perspektiv. Lewis Carroll, den välkända barnbokens upphovsman, led av migrän. Det har även den norskättade amerikanska författaren Siri Hustvedt gjort i hela sitt liv.
I essän ”Mitt konstiga huvud” från 2008 skriver hon att det varit om inte en tillgång så i alla fall en förklaring till flera sensationer hon haft användning av i sina romaner. Overklighetskänslor, underliga sensoriska fenomen: ”skotom, eufori, en märklig känsla av att dras uppåt, en Lilleputt-hallucination”. Kanske, resonerar hon, gäller det även Lewis Carroll.
Hon betraktar sig själv som ”migraineur”. Sjukdomen är en del av hennes identitet. En sådan inställning kan vara en befrielse, men också ett fängelse. I en annan essä skriver hon inkännande om människor hon kommit i kontakt med under sitt volontärarbete som skrivkurslärare för patienter vid Payne Whitneys psykiatriska klinik i New York: ”Diagnosen och patienten är så till den grad identifierade med varandra att det inte finns någon flyktväg …” Hur främmande deras upplevelser än ter sig, härrör de från dem själva.
”Vem i hela världen är jag?” Frågan upprepas i olika ordalag genomgående i de inte mindre än 32 essäer som samlats i tre olika avdelningar. Det är en diger volym med den lite fåniga titeln ”Leva, tänka, titta”. (Den påminner mig om namnet på ett tillvalsämne som uppfanns för oss skoltrötta högstadieelever på åttiotalet, och kallades ”Springa, måla, sjunga”.) Som Siri Hustvedt själv påpekar i förordet går det naturligtvis inte att helt separera sin levda erfarenhet från sitt tänkande och betraktande, mestadels av bildkonst, men de tre aktiviteterna representerar olika fokus på en och samma frågeställning: Vad innebär det att vara en tänkande, kännande och observerande individ?
Som Hustvedts växande läsekrets kan intyga öser hon ur högst varierade källor. Klassisk och modern filosofi, litteraturvetenskap, psykoanalys och inte minst kognitionsforskning och neurobiologi. Hon är oerhört beläst och rör sig med akrobatisk vighet mellan referenserna.
I flera av dessa uppsatsliknande essäer är det snarare akademikern, doktorn i litteraturvetenskap, som kommer till tals än den firade skönlitterära författaren. Fast ännu mer en sorts noggrann grundforskare i mänsklighet. Vare sig hon skriver om hur språk och teman speglar varandra hos Stig Dagerman eller om den nästan fotografiska ohyggligheten hos Goya, om ”Freuds lekplats” eller ”varseblivningens drama”, förlorar hon aldrig grundfrågeställningarna ur sikte. Vad är minne? Vilka är vi när vi drömmer? Vad händer egentligen när vi skriver, tänker och känner?
Hon argumenterar genomgående, och med högst intellektuella medel, för ett slags känslans prerogativ. ”Minnet är emotionellt”, skriver hon, och ”de verk vi minns är de som vi har känt.” Det kan låta banalt ryckt ur sitt sammanhang, men vägarna till dessa slutsatser är vindlande och går via så många disparata referenser att varje läsare rimligtvis måste lära sig något nytt. Själv har jag fått mig en repetition i fenomenologi, men framförallt något av en grundkurs i samtida neurobiologi. Svårsmälta saker, som hon liksom lurar i mig som medicin med en stor nypa socker. Det limbiska systemet behöver kittlas för att förstå sig självt.
Min enda egentliga invändning mot den här boken gäller för de flesta i dess slag: volymer som samlar essäer publicerade vid olika tillfällen. Alla författare har ju sina favoritexempel och käpphästar, och varje gång de dyker upp hos Hustvedt känner hon sig nödgad att förklara dem och sätta dem i deras rätta sammanhang eftersom det är första gången hon tar upp dem i just den texten. Det blir ganska tröttsamt i längden. Jag tycker gott att hon kunde ha skrivit igenom alltihop, gett det en mer enhetlig form, istället för att bara lämpa över en dossier till förlaget. Essägenren är värd bättre än att tjäna som extramaterial till det ”riktiga” författarskapet.
Som samlingen nu ser ut tror jag att den lämpar sig bäst att läsas i lite då och då, inte i ett sträck. Portionsvis och långsamt. Jag är övertygad om att jag kommer att återvända till den för att göra detsamma. Dels för dess många läseexempel, men också för att meditera över små sentenser jag finner sympatiska i sin närmast zenbuddhistiska enkelhet. Som: ”Jag tycker om att tvivla på det jag ser" eller ”Att titta på pornografi är upphetsande men blir ointressant efter orgasmen.”
”Jag reser mig ur min aska / – ett tänkande känsloliv”, skriver Gunnar Ekelöf. De orden hade kunnat stå som motto till ”Leva, tänka, titta”. Det är framförallt vid upplevelsen av konst och litteratur Hustvedt dröjer, liksom vid tankens och känslans korsvägar.
Gå till toppen