Hårdare syntmusik, så kallad EBM eller electronic body music, är en musikstil som inte varit särskilt upphetsande att gilla under 2000-talet. Det typiska bandet består av två tyska män med snaggade frisyrer, armékängor och frånvända blickar (bakom solglasögon), och de hojtar om krig över stulna Nitzer Ebb-basgångar. En nidbild? Kanske, men uppkommen av en anledning.

Att påstå att Los Angeles-duon Youth Code är det bästa som hänt genren på tjugo år säger kanske alltså mer om genren än om Youth Code, men oavsett vilket har de fattat vad den här sortens musik behöver: lite jävlar anamma. Sångerskan Sara Taylor är uppfödd på Panteras hemvideor och har jobbat som roddare åt death metal-­band sedan tonåren. Keyboardisten Ryan George har sjungit i hardcoreband. Tillsammans kanaliserar de så mycket attityd och adrenalin att det låter som om deras maskiner ska kortslutas när som helst.

På andra albumet "Commitment to complications" låter duon ofta som ett mekaniserat punkband, särskilt när Ben Falgoust från Goatwhore duett­vrålar med Taylor i titelspåret eller Todd Jones från Nails bidrar med gitarrspel i "Shift of dismay". Spåret "Glass spitter" låter precis som det heter. Den distade skriksången är råare än det mesta metalgrowlande.

Men enbart ilska gör ingen synt­sensation – mest oemotståndliga är Youth Code när de blottar en mer melodisk, sårbar sida i "The dust of fallen Rome" och "Doghead", albumets två starkaste spår. Jag hör knappt vad Taylor sjunger över de melankoliska electro­arrangemangen, men på rösten låter det som om det handlar om krig – med livet. Det är lika skoningslöst som vackert.

Youth Code: Commitment to complications (album)

Pyramido: Vatten (album)

Plebeian Grandstand: False highs, true lows (album)