Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Stök och glöd i målarrummet

Gauguins verdener

Glyptoteket, Köpenhamn, tom 28/8.

Föreställ er den imperialistiska råheten i världsutställningen i Paris 1889. Hela byar från kolonierna ställdes ut. Men föreställ er samtidigt kompositören Claude Debussy förhäxad framför den javanesiska gamelanorkestern, konstnären Paul Gauguin kunnigt försjunken i polynesiska skulpturer. Europeisk kulturhegemoni hade fått sig en rejäl knäck.
Den före detta börsmäklaren Gauguin (1848-1903) ville gå så långt som möjligt. En äregirig streber, som snabbt tagit sig in på konstens scen med en egen variant av vännen och impressionisten Camille Pissarros upplösta landskap. Det var gott så. Men sökandet hade ätit sig så långt in i hans konstnärskap, att det helt enkelt kom att stå i vägen för framgången.
Och 1880 målade han en av utställningens märkligaste bilder, en naken syende kvinna. Vibrerande färgspel av nätta penseldrag ger samma tryck över hela målningen. Som om den höll andan. Det är inget mindre än ett resonemang om vad måleri är. Inte realism eller verklighet, bara penseldrag över en yta, tecken för människan i ett rum och en kultur. Och kultur var mer än Europa.
Gauguin slukade världens konst, utom den klassiska europeiska, som han avskydde. Och hans egna samlingar visar hur han sökte tecknen för människan överallt. Barndomens Peru, Söderhavet, Egypten, ikoner. I hans egen keramik blev magiska figurer förvandlade till kärl i en salig etnisk blandning. Ibland gjorde han om skulpturfynd från antikhandlare till egna verk genom att måla dem.
Gauguin gick ingen rak väg, bara så långt bort det gick. Mest Söderhavet. Eftersom grunden var avskyn för eurocentrismen ägde de viktiga resorna rum i hans målarskalle, där han sökte hemkänsla i andra världar.
Som ett exempel visar Glyptoteket den kända Tahitimålningen "Arearea no varua ino" från 1894 – målad på pensionat Gloanec i Pont Aven. I bakgrunden hämndgudinnan Hinas bild, i förgrunden två liggande kvinnor. Färgglöd, naturen målad som i raseri mot all klassisk tradition. Trädet är upplöst färg och har slutat vara stam. Allt är stilla, isärplockat och hopfogat till en inre känslomässig orkan. Figurerna trotsar anatomin, byggda av stora färgfält.
Som sagt, att måla är yta, mönster, dekoration, ett sätt att skapa tecken. Att Glyptoteket inte nämner Asger Jorn förvånar mig, Gauguin framstår ju som en föregångare till den danske antiklassiske totalkonstnären.
Glyptoteket låter världen stöka till det i Gauguins målarrum, och lyckas göra en välkänd klassiker spännande.
Gå till toppen