Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "De har inte kritiserats tidigare just för att de är muslimer."

Alla politiker och makthavare måste utsättas för kritisk granskning i ett demokratiskt samhälle, även om de råkar vara muslimer.Det skriver Pernilla Ouis, docent i hälsa och samhälle med inriktning på etniska relationer vid Malmö högskola.

Det stämmer inte att Mehmet Kaplan, Yasri Khan och andra muslimska miljöpartister kritiserats bara för att de är muslimer, och att det är ett uttryck för islamofobi. Jag skulle säga precis tvärtom: De har inte kritiserats tidigare just för att de är muslimer. Varför inte? Förmodligen handlar det om en rädsla hos kritiker att bli anklagade för islamofobi och rasism. Det är problematiskt, eftersom alla politiker och makthavare måste utsättas för kritisk granskning i ett demokratiskt samhälle, även om de råkar vara muslimer.
Att vara muslim innebär inte per automatik att man har en given eller gemensam uppsättning åsikter i alla frågor. Muslimer är individer som alla andra. Därtill kan islam tolkas på vitt skilda sätt, precis som alla andra religioner och ideologier.
Läs också "Se upp för halal-hippier"
Kan vi veta något om de religiösa uppfattningar hos de muslimer som lämnat sina uppdrag i Miljöpartiet? Jo, faktiskt, eftersom dessa politiker samtidigt har representerat islamiska organisationer, vars agenda och ståndpunkter är mycket lätta att studera för den intresserade.
Det finns naturligtvis ingen anledning för något parti att ifrågasätta eller utföra åsiktskontroller av muslimer som vill engagera sig politiskt. Men det gäller inte för dem som erbjuds förtroendeposter i partiet och som samtidigt företräder organisationer som har samröre med shariaförespråkare, antisemiter och fascister. Det borde vara oförenligt i alla demokratiska partier.
Mehmet Kaplan har haft framträdande poster i muslimska organisationer som har ideologiska kopplingar till muslimska brödraskapet, en rörelse som av vissa klassas som extremistisk och fascistoid, men som av andra betraktas som demokratisk och reformvänlig jämfört med andra islamistiska grupperingar. Det dilemma dessa organisationer måste parera är anklagelser utifrån att de är alltför extrema, samtidigt med en intern kritik om kompromissande och sell-out i utbyte mot politiskt inflytande.
Vad kan man påstå om en muslims kvinnosyn utifrån ett uteblivet handslag? Det liberala argumentet att ”man får hälsa som man vill” är bara giltigt om man är konsekvent i sin hälsning gentemot andra människor, men inte om man särskiljer utifrån kön eller någon annan kategori såsom etnicitet eller religion. Ett parallellt exempel är kvinnor som måste byta plats på flygplan eftersom ortodoxa judiska män vägrar att sitta bredvid dem. Religionsutövning som kränker andra måste rimligtvis problematiseras.
Beröringsskräck med människor av motsatt kön i bokstavlig mening skulle välvilligt kunna tolkas som förenlig med ett slags särartsfeminism. Men den kan också tolkas som ett uttryck för könens isärhållande och manlig överordning; de grundläggande elementen i patriarkatet och därmed oförenligt med feminism. Vägran att skaka hand över könsgränserna kan ses som en symbolfråga med djupare innebörder.
Vissa hävdar att Miljöpartiet infiltrerats av islamister. Det är en allvarlig anklagelse som bör beläggas innan den upprepas som en sanning. Men det finns ideologiska inslag i Miljöpartiet som kan tilltala muslimer. Partiet står för en tolerant mångfald och den centrala miljöfrågan är förenlig med islamisk ekoteologi. I partiets gröna ideologi finns en uttalad solidaritet med utsatta, samtidigt som fri företagsamhet förespråkas utan en hårdför ekonomisk högerpolitik. Det är element som många muslimer kan finna förenliga med sin islamiska livsåskådning. De värden som kan tolkas in i islam, förutom kvinnoförtryck och sharialagar, diskuteras tyvärr alltför sällan. När får muslimer bli jämlika diskussionspartner, där deras religiösa uppfattningar i olika frågor tas på allvar för att kunna avfärdas eller anammas?
Miljöpartiet, som representant för de goda och toleranta, har låtit bli att kritiskt diskutera de muslimska partikamraternas hållning i vissa kärnfrågor. Det är en inställning som avslöjar både ointresse och okunskap inför den Andra. Att acceptera åsikter och handlingar hos den Andra (läs: muslimer), som är oacceptabla för en själv (läs: miljöpartister), är definitivt ett utslag av islamofobi.
Det är hedrande att Miljöpartiet har en stor andel engagerade muslimer, men det är lika vanhedrande för partiet om det inte är konsekvent i sin antifascism och feminism. Framtiden får utvisa om Miljöpartiet förmår gå stärkt ur dagens kris.

Pernilla Ouis

Pernilla Ouis är docent i hälsa och samhälle med inriktning på etniska relationer vid Malmö högskola.
Läs också Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen