Det luktar starkt av reaktionär nostalgi när akademiledamot Anders Olssons i en debattartikel i Dagens Nyheter klagar över att dagskritikens status har minskat de senaste decennierna. Hur många skriver kritik i samma anda som uppfyllde William Hazlitt (1778–1830)? undrar han sorgset.

Många skulle jag säga.

Men Olsson ser bara apokalyps på kultursidorna. Offentligheten har urholkats av att alla idag har samma möjligheter att uttrycka sin mening, samtidigt som smakdomaren har dött till följd av en värderelativism som gör att allas omdömen är lika mycket värda.

Han påstår att populärkulturen dominerar det offentliga samtalet, och att massans smak har blivit den nya normen. Vidare håller en radikal kritik av traditionell kanon på att urholka det kulturella minnet samt förflacka det estetiska omdömet. Hela det kritiska fältet håller på att kollapsa.

Kanske var 1980-talet, slår Olsson slutligen fast, det sista decenniet då det kritiska samtalet var uppfyllt av tro på kritikens möjligheter.

Tillåt mig skratta, herr Olsson!

Åttiotalet i all ära, men det var också ett decennium då litteraturkritiken var så tyngd av akademiskt, teoretiskt gods att en vanlig bokläsare som inte var intresserad av Derrida eller Kristeva knappt förstod vad som stod i recensionerna. Jag kan inte annat än hålla med Victor Malm som i sin vassa replik i Expressen undrade om Olsson inte förväxlade nostalgi med kritiskt tänkande.

Och det räcker att öppna vilken kultursida som helst idag för att konstatera man prioriterar kvalitetslitteratur av Aris Fioretos, Helle Helle och William Shakespeare framför deckare, kokböcker och annan bestsellerlitteratur. Akademisk litteratur recenseras inte i samma utsträckning, medan det har öppnats upp för att skriva om genrelitteratur, vilket kanske är på sin plats.

Vad gäller kvalitén på själva kritiken och kultursidorna så menar jag att Olsson har fel. De har på många sätt blivit bättre sedan 80-talet.

Idag recenseras betydligt fler böcker från de mindre förlagen och även böcker på språk utanför den anglosaxiska sfären anmäls oftare, vilket i högsta grad hänger samman med det Olsson beklagar: att den gamla kanon har ifrågasatts och en ny växer fram – en som även omfattar utomeuropeisk litteratur, kvinnliga författare och kanske även negligerade skrivformer som serier och barnlitteratur. I det här sammanhanget vill jag gärna be Anders Olsson fundera över begreppet minne.

Vems minne?

Inte mitt i alla fall.

När jag började skriva kritik för nästan trettio år sedan var jag nästan ensam kvinna i branschen. Idag skulle jag säga att det är 50-50. Överlag har kritikerkåren demokratiserats och rymmer en större mångfald röster än för trettio år sedan, vilket avspeglar sig positivt på sidorna. Kvinnliga författarskap lyfts fram på ett vis de aldrig gjorde förr och manliga klassiker läses på helt nya sätt.

Dagens skribent är inte en heltidsanställd akademiker med kritik som sidosyssla, utan en hypereffektiv mångsysslare som kombinerar författarskap med redaktörsjobb, översättningar och kritik för att hålla sig flytande, och som lärt sig kapa arbetstiden till ett minimum för att kritiken ska löna sig. Det är lätt att hålla med Olsson om att det råder ett underskott på översiktsartiklar, men om bristen på fördjupning är den negativa sidan av stålbadet så är den positiva att dödfläsket har skurits bort. Luddiga slentrianrecensioner utan tydligt ställningstagande syns sällan. Vi har fått en kritik som faktiskt är bättre och mer spännande än någonsin!

Olsson klagar över förlusten av ett tydligt definierande centrum så att kritiken som normerande kraft försvinner. Jag menar återigen att det är tvärtom. Sedan kultursidorna lades ut gratis på nätet kan alla läsa dem, vilket lett till att tar kritiker i betydligt större omfattning del av varandras texter. De många och livliga debatterna som förs på sidorna – till exempel denna – är en följd av detta utökade kritiska samtal som numera spänner över hela landet och alla medier. Inte som förr, när litteraturdebatter i hög grad var en intern angelägenhet inom Stockholmspressen.

Jag försöker fånga essensen i Olssons artikel men kommer inte fram till annat än att han menar att det var bättre förr när kanon bestod av samma manliga, eurocentriska verk man läst i tvåhundra års tid, när maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademisk utbildade män satte agendan i kulturvärlden.

Jag förstår att Anders Olsson är ute efter att vitalisera kritiken, men det här köper jag helt enkelt inte.

Mycket lite talar för tidningarna kommer att bli rikare. Istället för att blicka bakåt borde Anders Olsson fundera över vad till exempel Svenska Akademien kan göra för att ge den fördjupande essän och kritiken mer utrymme i offentligheten, och för att slå broar mellan akademi och allmänhet. Jag tänker: finansiera tidskrifter, skapa öronmärkta fonder för essäistik, ge kritiker fler stipendier.

Möjligheterna är oändliga om man bara byter ut det reaktionära ressentimentet mot det kreativa.