Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Underskön, sönderslitande poesi

Ann Jäderlund

djupa kärlek ingen. Albert Bonniers Förlag.

När jag tänker på den snart trettio år gamla litteraturdebatt om obegriplighet och kön som brukar kallas "Jäderlunddebatten", tänker jag att offentligheten idag kanske skulle vara något bättre rustad för ett liknande samtal. Kanske skulle ett samtal om skillnad, erfarenhet och estetiska utgångspunkter kunna föras friare idag, utan att falla in i trolska idéer om essentiella könsskillnader, som något som absolut formade poeter och skarpt begränsade läsare.
Jag inbillar mig att dagens klimat skulle hålla bättre för ett samtal där en viss erfarenhet – exempelvis en kvinnligt kodad sådan – kan ses som en komponent bland flera i dikten. Att det går att använda erfarenheten för att göra saker med poesin, öppna och berika den, snarare än att man stänger den.
Kanske är jag väl optimistisk. Säkert är i alla fall att det skulle vara svårt att "debattera" Jäderlunds begriplighet idag. Även om hon är "svår" är hon liksom samtida kanon. Hon har belönats med otaliga priser och utmärkelser. Hennes samlade dikter i pocket ser jag lysa mjukt rosa i ungefär varannan bokhylla jag kommer hem till. På redaktionsmöten och runt fikabord säger man i Litteratursverige "jäderlundskt" så fort någon skriver sinnligt och experimentellt om blommor.
Och det verkligt storartade: att hon fortsätter vara så bra.
Nya boken "djupa kärlek ingen" är stor och något vag i konturerna. Men jag vill påstå att "jaget" är i centrum på sätt och vis. Hon utgår bland annat från mytens Narkissos i en rytmiskt besvärjande svit: "Låt mig komma under där" står det. Och fyrtakten hamrar dikten ner i vattendjupen: "Vatten dricker mörka skär / Jag kan se mitt öga gapa".
Det finns en sorts strävan boken igenom, att samtidigt möta ett inre djup och att drömskt göra sig själv till främling. Ett drag som har en sorts slutpunkt i ordet "själ".
Det är ett klassiskt Jäderlund-ord. Det har förekommit många gånger tidigare och stått ut i hennes poesi, som något drastiskt och absolut i en dikt som ofta har sysselsatt sig med det ogripbara – minne och förtvivlan till exempel. Ordet "själ" godtas, problematiseras inte, även om det är flertydigt.
"Själen" kan förstås psykologiskt, filosofiskt, religiöst eller som någon annan form av projicerande, förfrämligande eller förkärnande av det mänskliga jaget. Det viktiga är att det får stå odelbart, som en tröst intill naturens fortgående skiftningar, ljusets oberäkneliga spel och mänsklig existentiell förtvivlan. I den smått mystiska process som sorgen och ensamheten är hos Jäderlund, finns "själen" som en sorts låtsaskompis.
Det versala påståendet: "ERFARENHETEN ÄR ETT VÄXELFÄLT" är samlingens första ord och svit-titel. Jag tänker att de orden har att göra med att utforskningen av själen hos Jäderlund innebär både djup introspektion och en medvetenhet om att ha blivit beskuren av omvärlden. Sviten börjar: "Ögonen formar henne utifrån / Till någon annan". Och en annan svit tar avstamp i Roman Polanskis film "Repulsion", med sin vackra, galna, blonda kvinna. Rått och sorgset tar den sig an vad samhällsvarelsen flick-kvinnan får spegla sig i: "att vara ett objekt för andras tankar kanin / en kanin inbäddad i kött / som päls utanför i sig själv med en svag / hinna plötsligt naken / under en negligé."
Beteckningen "dikter 1992-2015" på titelsidan hintar om att "djupa kärlek ingen" består av diktsviter skrivna parallellt med inte mindre än sex andra diktsamlingar, och boken har snarare karaktär av samlingsvolym, än av sammanhållen helhet.
Och det uppstår en ganska fin puls mellan de olika delarna, inte minst typografiskt. Jäderlund-greppen att kursivera, spärra och på andra vis variera texten visuellt dramatiserar dikten, ger samlingen ett böljande temperament, får den att ständigt söka sin form på nytt. Och omforma sitt sökande.
I "djupa kärlek ingen" får vi sjunka ner i en något nedtonad Jäderlunddikt. Det barocka är dämpat av en dovare sorg. De förtvivlade frågorna från föregångaren "Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar", med den återkommande raden "Varför är vi inte i Paradiset?", har här ångat till mjukare påståenden: "ALLA PARTIKLAR ÄR VERKLIGA" och "I BÖRJAN VAR BARA KÄRLEKEN".
Det känns som ett efteråt. Som om det skett ett utträde ur lustgården. Som om det som händer i dikterna är en uppgiven summering. Som i en av samlingens enklaste och klaraste dikter:
 
I början var bara kärleken
Det gick inte att klaga
Fanns ingen tråd
Inga sköra lager
Sen kom den djupa hypnosen
Regelbundenheten i själslivet
Allt bildligt förstummat
Det gick inte längre
att stanna
där vid
 
Den spretiga storformen gör att nya boken inte är samma monumentala smocka som de senaste samlingarna. Men Ann Jäderlund fortsätter vara den poet som allra starkast kombinerar ett gåtfullt, poetiskt språkarbete med en nästan hologramaktigt sprakande direkthet. Så omisskännligt underskön och sönderslitande. Så konstig och omedelbar. Hon är Sveriges bästa poet.
Gå till toppen