Säg Carl Fredrik Reuterswärd och de flesta svarar "Non violence". Inte bara i Malmö eller Stockholm, säkert också i New York och Berlin. Revolvern med knut är antagligen ett av de internationellt mest kända verken av en svensk konstnär. Det första exemplaret restes utanför FN i New York 1988.

Men vem var Carl Fredrik Reuterswärd? Det frågade han sig själv, då han bestämt sig för att bli konstnär i sexton-sjuttonårsåldern. Den manliga genimyten stod oemotsagd. Ditt namn var du själv, det var viktigt att vara sann och äkta.

Var verkligen konst ett sätt att skriva ”jag”? Undrade Carl Fredrik och ordnade 1951 en privat performance för att undersöka myten om geniet. Sättet var enkelt, han drack sig berusad. Men inte blev han genialare av det. Tvärtom. Genomförandet av ”The rise and fall of the Genius Simbert B Dill” ledde honom till två slutsatser. Först och främst, att ”stil är bedrägeri” och sedan att konsten kan vara ett rollspel, där varken det egna namnet eller ännu mindre någon unik stil var nödvändig. Så blev pseudonymen hans konstnärliga livsluft, stilarna otaliga och en kritisk hållning till alla tvärsäkra påståenden och språkliga konventioner grunden för konstnärskapet.

Han skiftade gärna roller. Jag har själv råkat ut för det. Efter hjärnblödningen 1989 kunde han drabbas av talsvårigheter. Därför bad han mig vara med på en författarkväll på Rydebäcks bibliotek för drygt tio år sedan. Jag skulle berätta och ställa frågor till honom. Vi slog oss ner framför den fullsatta salen. Jag började med bakgrunden i överklassvåningen på Strandvägen i Stockholm, hur han bröt med föräldrarnas förväntningar, for till Paris för att studera för Fernand Léger. Jag hade inte kommit långt förrän Carl Fredrik avbröt mig. Det där hade jag missförstått, inte kom han från någon överklass, tvärtom, han hade växt upp med sin familj i ett litet trångt hus på Söder i Stockholm.

Jag kom helt av mig, tills jag fattade att jag var med om ännu ett av hans konstverk. Jag satt i själva verket bredvid Charlie, ett av hans tidigaste alias från tonåren. Kvällen blev för övrigt mycket lyckad, rentav uppsluppen.

Ja, inte för inte hade Carl Fredrik tidigt tagit till sig Rimbauds kända sentens ”Je est un autre” – ”jag är en annan”. Tillsammans med Marcel Duchamp och Ludwig Wittgenstein blev den hans vägvisare genom konstnärskapet.

Det gav honom frihet att välja vilka former och uttryck han ville. Gärna bortom det vanliga. På det nyöppnade Moderna museet i Stockholm i november 1958 förklarade han för en uppstoppad räv omöjligheten att kommunicera och göra sig förstådd, för hur visste avsändaren att mottagaren begrep meddelandet?

Hans blixtsnabba infall var inga vanliga nycker. Som den berömda annonsen i New York Herald Tribune 1963: Carl Fredrik Reuterswärd "Closed for holidays 1963-1973".

Denna ”semester” blev en tid för konstnärlig forskning. Han började använda laser, och hittade den ultimata pseudonymen, Kilroy. ”Vem som helst”, eller för att tala med James Joyce: HCE, Here comes everybody. Det blev tio år då ett av svensk konsts mäktigaste och gåtfullaste verk tog form. En installation av laser, skulptur, objekt, text, som kallas just "Kilroy". Ett slags utforskande av jaget, jagets dubbelgångare in i myternas värld och tidens virrvarr.

Så var det den där revolvern med knut på. Carl Fredrik hade träffat John Lennon på ett hotell, två herrar som älskade att vitsa och skoja, och nog hade roligt tillsammans i baren. Så mördades Lennon och i förtvivlan gjorde Carl Fredrik en snabb skiss på en revolver med knut på pipan.

Ett gott exempel på hur gamla tankegnistor fick kropp under 1980-talet. Desarmerade revolvrar hade varit ett av hans maktkritiska teman under 1950-talet, och under 1960-talet hade han slagit knutar på både pennor och linjaler. Så föddes "Non violence", som inte var menad som enstaka skulpturer utan en världsomfattande skulpturinstallation för fred och mot våld.

Andra idéer från det sprakande 1950-talet var mellanrummen i språket och alla siffror före noll; hur kunde de se ut? Ur detta växte en mycket känd grupp av verk fram under 1980-talet, tomrummen mellan bokstäverna, det osynliga alfabetet, som kanske är språkets bärande kitt. Eller i alla fall sprickor, där Carl Fredrik kikade in för att se vad som dolde sig där bakom.

Leken med namn och betydelser växte till ett uppsluppet maskspel i 1980-talets porträtteckningar. Med suverän penna utgick Carl Fredrik från hur en Dalí, Cage, Calder, Fahlström eller någon annan kompis tänkte och tecknade själva. Ett slags charader med Reuterswärd i alla roller. Gissa vem jag föreställer nu!

Han gick så långt att han uppfann konsthandlaren Arnold Forel Pratt-Müller, specialiserad på signaturer. Carl Fredrik fixade alla signaturerna i olika storlekar, och skapade nya konstnärer, vars verk han också gjorde. En gång ställde han till och med ut tillsammans med några påhittade konstnärskolleger.

Allt gick rasande fort. I augusti 1989 drabbades han av hjärnblödning. Vaknade efter två månader, förlamad i högersidan, utan språk. Grep efter pennan, började använda vänster hand, återerövrade språket, en ny tid började. Inga mer alias. Äntligen skulle han teckna och skriva ”jag” i en ström av sköra, skarpa, distinkta, vibrerande teckningar. Där symboler och metaforer hjälpte honom att berätta om detta evigt undanglidande ”jag”.